Magdalenas Blogg

… då jag avslutar mitt tal om korset med en dikt av Lina Sandell. Hon lät sig inspireras av Jesaja 53:5 då hon skrev dessa underbara verser.

Jesaja skrift

I och med detta, avslutar jag mitt reflekterande kring Kristus och korset pådenna blogg. Det avslutande  och sammanfattande inlägget som handlar om Kristus och Korset hittar du här. Fast jag avslutar bara för denna gång, ska jag tillägga. Kristus, Golgata och korset är ju centralt i den kristna tron, så också i mitt liv, vilket gör att jag säkerligen återkommer.

 Här kommer Jesajas ord och därefter Linas; 

.
“Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger uppå
Honom, på det att vi skulle hafva frid,och genom hans sår äro vi helade.” Jes 53:5

Jesus, i din död är livet
Och i livet salighet.
Allt är genom dig oss givet,
Allt, för tid och evighet.
Du har syndens boja krossat,
Dödens välde nederlagt,
Du min arma själ förlossat
Och min rätt i ljuset bragt.

Du för mig är pint och slagen,
Du för mig lagt lösen fram,
När du på försoningsdagen
Lät dig slakta som ett lamm.
Nu i dig - o, vilka under -
Står jag alltid täck för Gud,
Ren och helig alla stunder
I din egen dyra skrud.

O, så må allt annat fara,
Egen fromhet, egen dygd!
Jag är trygg och skall så vara
I det dyra korsets skygd.
Sinai mig ej förskräcker,
Trots dess ljungande och dån,
Ty från Golgata ju räcker
Mig sin famn - Guds ende Son!

Hjälp mig då att till din ära
Vandra fram min främlingstid
Och ej högre nåd begära
Än din Andes tröst och frid!
Hjälp mig vaka, hjälp mig strida,
Håll mig redo varje stund,
Och låt blicken aldrig glida
Från ditt kors, min frälsningsgrund!

Varje gång jag åker över Härnösandsbron får jag en hisnande känsla. Det är knappt man kan titta ner utan att det känns i maggropen. Varje gång hinner jag tänka på vad som skulle hända om bron skulle rasa. När man är precis mitt på…..

En bro som byggs måste testas innan den kan invigas. Det lär gå till så att den utsätts för större tryck än vad man senare tillåter att den utsätts för. Bron testas, provas och provkörs för att se att den verkligen håller.

För att återkoppla till det som detta inlägg ska handla om, nåden och korset, så kan vi tala om en annan bro. På Golgata kulle, för flera tusen år sedan, upprättades just en sådan.

Den bron är lika verklig, lika påtaglig som vilken annan bro som helst. Vi ser den måhända inte, men är många som kan vittna om att den finns.

Den ena bropelaren finns på Golgata medan den andra finns i Paradiset. Den bro som raserades och stängdes på grund av synden, den byggdes nu upp och öppnades med hjälp av nåden.

Jag tror inte att något som hände på Golgata var en slump. Gud vakade över skeendet och allt blev som Han ville. Därmed fanns vid Jesu sida två rövare därför att Gud ville att de skulle vara där. Det är jag helt övertygad om. De båda rövarna skulle bli ett talande exempel för hela mänskligheten ända fram till vår tids dagar.

Den ene av de två rövarna tog del av frälsningen och vandrade sedan över den nådens bro som leder till Paradiset. Han var den förste i raden av syndare som gick den vägen. Gud lät provköra bron med hjälp av en av de grövsta brottslingarna under dåtidens Israel.

Och vet ni vad? Bron höll.

Ni minns orden, idag ska du vara med mig i Paradiset….

Vad säger oss då detta? Jo, att frälsningen är en gåva, given genom Jesus Kristus, av Gud till människan. Och den är av nåd.

Det säger oss också att Gud ser in i människans innersta. Han vet vad som utspelar sig i varje hjärtats rum och i våra tankar. Han känner vår vilja och våra intentioner. Han vet om skuld, sorg, ånger och förtvivlan. Det ingen annan ser eller märker, det vet Gud.

Gud känner också till mänsklighetens tillkortakommande. Gud vet att vi inte kan hålla oss till Mose lag, vi uppnår aldrig den helighet som krävs för att komma till det paradis dit rövaren fick komma.

Gud har också själv levt som människa. Han vet vad det innebär att ha det svårt. Han utsattes själv för tortyr och dödsångest. Han vet vad det är att bli trakasserad, hånad och misshandlad.Han vet vad som krävs för att kunna hålla ut ända intill slutet.

Gud känner till människans tillkortakommande och vet var gränsen för vår förmåga går. Och just därför ger Gud frälsningen av nåd.

Nåd. Alltså, förlåtelse vid uppriktig ånger, ja en absolut gränslös förlåtelse som på nytt öppnar den port som synden stänger till. Nåden ger oss bron och vägen till Paradiset.

Guds nåd är omätlig och omfattar alla människor men den är begränsad till denna tid. I evigheten erbjuds ingen frälsning och där finns inte längre någon nåd till syndernas förlåtelse.

Nu finns tid till frälsning och ännu finns ett hopp men en dag kommer ängelns ord i Uppenbarelseboken att uppfyllas…ingen mer tid skall givas. Det gäller därför att ta emot frälsningen medan det heter idag.

Samma sak gäller för oss alla. Vi vet inte vad morgondagen har i sitt sköte. Så, mitt råd till mig själv och alla andra är,

Om du har något oklart med Gud, gör det klart idag. 

Behöver du ändra inrikting i ditt liv, gör det idag.

Behöver du förlåta någon, förlåt honom eller henne idag.

Har din dagliga andakt och bönen hamnat i skymundan, 

Gör då en ändring, medan det heter idag.

Jag sitter nu och skriver i arla morgonstund. Anledningen är att jag är på resande fot under helgen. Norrbotten igen såklart. Vart annars?

Jag skriver fortfarande om Kristus och korset och återkommer med fler inlägg. För den som följt med så ställde jag en fråga i ett tidigare inlägg. Nämligen vad det innebär att “stå nära Kristi kors”. Jag är säker på att de flesta någon gång hört det uttrycket.

 I teorin vet jag exakt vad som hände enligt evangelierna men nu ville jag fördjupa mig, stanna upp och reflektera över vad det innebär. Egentligen.

Det har jag gjort och jag måste säga att Jesu gärning blir bara större och större för mig. Jag stannade länge till vid Rövaren, han som blev frälst, och insåg att om någon var nära Kristi kors så var det han. Inte bara fysiskt på Golgata utan på alla andra plan. Andligt, själsligt…

Nu reflekterar och skriver jag över frälsningen och kraften i Jesu blod och jag känner mig mer och mer ödmjuk för varje rad jag läser och varje tanke jag får.

Det är helt enormt vad som faktiskt hände i dödsögonblicket då Jesus Kristus, Guds Son, lämnade sitt jordiska liv.

När jag var i tonåren skrev jag en sång. Jag minns än idag hur jag satt på sängkanten i mitt flickrum. Texten har tonsatts av min bror och faktiskt blivit inspelad någon gång. Du hittar den här nedanför.

Med det önskar jag dig en underbar dag.

/Magdalena

.

Jesus, sen den dagen, Du friköpte mig,

har jag fått en frihet, som bara finns hos Dig.

Du löste mig från synden, som snärjde mig så hårt,

Du tog det tunga straffet, som egentligen var vårt.

Du vandrade i kärlek, och gjorde bara gott,

men Ditt namn det blev föraktat och smädelse din lott

med tårar i dina ögon och med ångest i ditt bröst,

Du bad: ´Förlåt dem Fader´, med sorg uti din röst.

Av törnen band man kronan, för att förnedra Dig,

Jesus , jag glömmer aldrig att blodet rann för mig.

Den smärta Du fick känna, den ensamhet och skam,

var det du fick i gensvar, för segern som Du vann.

Men den härlighet som följde, när Du stod upp igen,

Den finns i varje människa som kallar sig Din vän,

Jag tillhör nu den skaran, jag vill leva nära Dig,

så frimodigt jag sjunger, att Jesus dog för mig.

Mina reflektioner kring Jesus och korset tog en annan vinkling än vad jag trodde. Det kom främst att handla om Jesu sista ord på korset men också om det som hände och fanns vid sidan om. Mina första inlägg kommer därför att handla om platsen Golgata och om de två rövarna som fanns invid Jesu kors.

Golgata kulle - huvudskalleplatsen

Årtalet vet vi inte med exakthet och inte heller kan vi med exakthet säga var Golgata låg. Men så mycket säger historieberättarna, att Golgata var den plats i det historiska Jerusalem där Jesus Kristus från Nasaret mötte döden genom korsfästelse.

Golgata var på inget sätt en helig plats även om den idag känns helig för många kristna på grund det Jesus gjorde en gång. Det var snarare tvärtom då Golgata i dåtidens Jerusalem var en plats för de värsta förbrytarna och gärningsmännen.

Namnet Golgata betyder skalle och vissa historiker anser att det kan syfta på landskapets utformning. Golgata skulle isåfall kunnat vara beläget på en kulle eller en höjd men det är inget vi med säkerhet kan veta.

Var det än låg och hur det än såg ut, så var det till Golgata man släpade Jesus för att han, under så mycket skam och smälek som möjligt, skulle få möta döden.

Hans död hade föregåtts av en nattlig och ogiltig rättegång där Jesus stod anklagad utan försvar eller hjälp. Nu, på Golgata, skulle man äntligen göra slut på nasarén och hans lära. En gång för alla.

På Golgata fanns åtminstone tre kors. Det mittersta valdes ut till Jesus från Nasaret. Hans kors var väl synligt eftersom romarna trodde att den fasansfulla död som korsfästelsen innebar, hade en avskräckande effekt.

Vid den tredje timmen

Vid tredje timmen, under förmiddagen, fördes Jesus fram till den plats där han skulle möta döden. Folket hade samlats och betraktade skådespelet.

Hans mor och lärjungar stod på avstånd och grät av fasa. Säkerligen var det många av hans lärjungar som i sina hjärtan ropade att Gud skulle ingripa.

Allt fler människor skyndade till för att få se med egna ögon och stämningen blev alltmer hätsk och otäck.

Soldaterna spikade fast de stora spikarna i Jesu händer då korset låg på marken. Man valde medvetet att inte spika genom handlederna eftersom han då skulle ha dött mycket snart av blodförlust och benen i handleden skulle blivit krossade.

Man band ett rep kring handlederna för att avlasta trycket på handflatan. Allt för att säkerställa att döden blev svår och plågsam. Korsfästelsen innebar att den korsfäste tillslut kvävdes till döds.

Allt sker under att folkmassorna och bödlarna unisont ropar korsfäst, korsfäst, korsfäst…

Korset på Golgata blev vägen till paradiset

Korset på Golgata blev en bro, en brygga, som har sitt första brofäste i det historiska och forna Jerusalem. Det andra brofästet finns i det paradis dit inget orent kan komma.

Det var över den bron som rövaren vid Jesu sida gick, efter att ha åkallat det enda namn som kan frälsa. Namnet Jesus.

Mer om rövaren imorgon…

Del 1 i denna tolkning av Markus 6:9-13 och Lukas 11:1-4 finner du här.

Mästaren betraktade lärjungarna, som hade satt sig ned på marken framför honom, innan han tog till orda. Han talade sakta och med eftertryck för att de verkligen skulle lyssna:

- Bön är mer än att frambära tankar eller att bara upprepa en massa tomma ord. Ni blir inte bönhörda för att ni använder många och vackra ord. Därför ska ni hellre be enkla böner och allra viktigast är att ni ber innerligt och med hjärtat.

Lärjungarna satt och lyssnade andäktigt. Då Mästaren gjorde en paus gick flera av männens tankar till de skriftlärde som ofta bad högt och älskade att visa upp sig. Till och med i deras böner framgick det hur nöjda de var med sig själva och sina goda gärningar.

Mästaren log mot männen som om han förstod vad de tänkte. Han fortsatte:

- Att ge, att fasta och att bedja utan att dra till sig uppmärksamhet är en god sak. Vad ni än gör, gör inte som hycklarna som älskar offentligheten i synagogor och gathörn. Er Gud, som vet vad ni behöver redan innan ni ber, ser och hör vilka böner som ni beder i det fördolda.

En av lärjungarna reste sig upp och utbrast:

- Herre, jag förstår det du just har sagt. Vi ska be enkelt men förtröstansfullt. Vi ska komma som ett barn till världens bästa Far. Vi ska också tro och veta att Gud älskar oss. Men hur vet vi att Gud vill ge oss det vi beder om?

Här slutar jag min tolkning och min berättelse och skriver vidare med mina egna ord. Frågan om, hur vi kan veta att Gud verkligen vill ge oss det vi ber om, tror jag är relevant för varje troende än idag.

Jesus gav lärjungarna berättelsen om den ovillige vännen. Han som hade gått och lagt sig och inte ville hjälpa sin granne. Men på grund av att grannen envisades, gav vännen upp och gav det som behövdes. Vad Jesus sade till lärjungarna, var att uthållighet till sist besegrar den mest ovillige vän, och att Gud inte hör till de ovilliga.

När Jesus talat om hur de i n t e skulle be så övergick han till att undervisa om hur de skulle be. Han gav oss ett bönemönster som i och försig inte behöver följas till punkt och pricka, men mycket väl kan göra det också.

Bönen kallas ibland för bönernas bön eftersom det var Mästaren själv som lärde oss den. Vi talar om bönen Fader Vår.

Jag valde att göra en mer målande beskrivning av hur det kan ha gått till när Markus kapitel 6 och Lukas kapitel 11 utspelade sig. Inte minst i inlägget Så här ska du bedja del 1. Det behöver naturligtvis inte ha gått till riktigt på det viset men jag tror att min tolkning fortfarande är bibelenlig.

Själva huvudpoängen i dessa kapitel tror jag är att lärjungarna sett Jesus bedja vid ett par tillfällen, och att de med egna ögon såg vilken styrka och kraft han fick genom bönen.  De såg dessutom att Gud gav svar på hans böner och det borde nog ha gjort dem intresserade. Det var därför de bad:

Herre, l ä r oss att bedja.

Den uppmärksamme läsaren har redan noterat att jag använder ordet b e d j a flitigt i mina tre senaste inlägg. Det har varit medvetet från min sida. Jag tror att kärnan i Jesu budskap också var att böner ska b e d j a s, vilket för mig står i motsats till ett tanklöst upprepande.

Bön är därmed mer än att bara frambära tankar även om det är vackert, fint och välbehagligt i sig.  Bön är samtal och vid ett samtal är man inte ensam. Jo, man är ensam med Gud.

Bön är alltså hjärtats stilla åstundan (vad jag älskar det uttrycket) och sinnets förtroliga samtal med Gud.

Mina kära vänner, låt oss därför b e d j a precis som Mästaren själv lärde oss. Innerligt, enkelt och med hjärtats stilla närvaro. Det blir den äldre versionen också idag .

Fader Vår

Som är i himmelen

Helgat varde ditt namn

Tillkomme ditt rike

Ske din vilja

Såsom i himelen

Så och på jorden

Vårt dagliga bröd

Giv oss idag

Och förlåt oss våra synder

Såsom och vi förlåta

Dem oss skyldiga äro

Inled oss icke i frestelse

Utan fräls oss ifrån ondo

Ty riket är ditt

Och makten

Och härligheten

I evighet.

Amen.

Det var en stjärnklar natt och österlandets stjärnor blickade ned på en ensam man som låg på sina knän i mörkret. En ensam bedjare låg på sitt ansikte och samtalade med sin himmelske fader. Hans viskande stämma var knappt hörbar och stundtals kunde man bara se hans läppar röra sig.

Som så många gånger förut hade bedjaren dragit sig undan i ensamhet och upp på höjderna där han kunde få vara ostörd med sin Gud. Hans böneliv var enträget och fyllt av levande, helig kraft. Bedjaren hade fått nyckeln till den osynliga världen och han bad alltid i ande och sanning.

Där uppe på höjden, fortfarande på knä inför sin Gud, hämtade den bedjande mannen ljus, ledninng och kraft från den himmelska världen genom sin bön. Outtröttligt och fullständigt uppmärksam på att Guds portar stod vidöppna för honom.

I själva verket var denne ensamme bedjare mästare i bönens värld. Ingen hade tidigare varit i stånd att bedja på ett sådant sätt som honom. Ingen kunde tala och undervisa om bön som honom. Ingen kände bättre till bönens gyllene väg än vad han gjorde.

Mannen såg bönen som en förmån och en gåva. Vägen till nådens tron och Guds fadershjärta var ständigt öppen för honom och denna väg kunde han inte nog värdesätta.

Vid den klara morgonens gryende ljus reste sig sakta mannen upp. Hans ansikte var fortfarande vänt mot himlen och hans viskande stämma hördes fortfarande emedan han avslutade nattens bön.

De halvt sovande männen väcktes när bedjaren närmade sig. De kisade honom när han närmade sig dem med fasta och bestämda steg. Männen vaknade med ens till och ställde sig hastigt upp. De brydde sig inte om att skaka dammet ur sina kläder utan stirrade på mannen som närmade sig.

- Det har hänt igen, mumlade en av männen.

- Titta på hans ansikte, viskade en annan. Han strålar av ljus.

-Vad är det som händer när han går för att be? undrade någon. Hur gör han?

-Vi måste fråga, sa flera av männen medan de fortfarande inte kunde slita blicken från bedjarens ansikte.

En av männen harklade sig som om han tänkte börja tala. Återigen kom han av sig då han såg bedjarens strålande ansike. Det tycktes som om de gudomliga krafter mannen hade inom sig, bröt fram i en mäktig strålglans när han kom tillbaka från sina bönestunder.

Till och med hans kläder tycktes bli bländande vita, ja så vita att ingen på jorden kunde göra dem vitare. Driven av en längtan att få lära sig be som bedjaren harklade mannen sig igen och tog till orda.

- Herre, lär oss att bedja. Du minns ju Johannes som lärde oss att be. Lär oss också du så att vi kan be på samma sätt som du!

Det blev helt tyst och allas ögon var vända mot bedjaren. Mannen mötte deras förväntansfulla blickar coh tänkte att detta var en bra sak. De hade förstått att det vilade en särskild kraft över honom när han bad. Det förstod också att denna kraft på något sätt stod i förbindelse med hans bönegemenskap med Gud.

-Ni vill bli invigda i bönens hemlighet och ni vill lära er att bedja. Det är gott och jag ska lära er det precis som Johannes lärde sina lärjungar. Men jag ska göra ytterligare en sak för er. Jag ska även lära er hur man inte ska bedja.

Männen lyste nu av iver då de insåg att de skulle få undvisning om bönens kraft och hemlighet. De hade hört bedjaren be otaliga gånger och de hade aldrig hört någon träda fram inför Gud på samma sätt. Aldrig hade de sett någon få sådana bönesvar som han fick. De skulle lära sig att bedja av den främste av alla. Mästaren själv.

Jag läste nu på morgonen om en dansk konfirmandpräst som frågat sina konfirmander vid vilket tillfälle de tyckte Jesus var som störst? Alltså när han gjort som störst intryck på dem och vad han då gjorde.

De allra flesta hade svarat att Jesus var som störst på korset. Pinad och hånad av soldater och av folket. Han hade kunnat stiga ner från korset i vilken sekund som helst men valde smärtornas väg och att ta mänsklighetens synd för alla tider på sina axlar.

Jag hade nog spontant svarat på samma sätt tror jag. Jesus på korset är den största stunden, det största i hans jordiska levnadshistoria och då var han som störst.

Men jag fastnade också för vad några av konfirmanderna hade svarat nämligen att Jesus var som störst när han bad, i synnerhet för sina “fiender”.

Efter en stunds funderande insåg jag att jag skulle ha svarat som båda grupperna av konfirmander d v s att Jesus var som störst när han bad för hela mänskligheten på korset och i samband med korsfästelsen.

Inför sin tyngsta och svåraste stund gick Jesus till Getsemane för att bedja. Hur länge han blev där i bön vet vi inte men hans ande upplevde sådan spänning, nöd, ångest och kamp att en ängel var tvungen att komma för att styrka honom.

Gud såg sin son och han var den ende som i denna stund verkligen förstod Jesu kamp. Han sände då en ängel. Gud ansåg kanske att det var nödvändigt för att Jesus skulle orka möta vår synd, han som själv var vit som snö och fylld av  himmelens ljus.

Under den stunden i Getsemane pågick nog en strid och en kamp som ingen av oss kan förstå. Blodsvett trängde fram då mänsklig ångest pressade Jesu rena själ. När han sedan möttes av de fladdrande fackorna och sina bödlar och förrädare var han genom bönen stärkt och beredd att gå in i sin svåraste natt.

Nästa stora stund blir på korset och mitt i hans svåraste och djupaste stund då Jesus ser sina plågare. Han väljer smärtans och lidandets väg och han väljer att bedja. Orden har vi läst många gånger,

Fader förlåt dem ty de veta icke vad de göra.

Det slår mig också att Jesus fick bönesvar. Fadern förlät och lät utgjuta sin ande den första pingstdagen. Han lät sin frälsningsplan för världen fortgå och fullföljde sina löften om att återigen rädda sitt folk. Alla hans banemän kunde genom evangelium komma till tro och undantogs inte för sina synders skull.

Den störste förebedjaren genom alla tider, vår mästare, Jesus Kristus, slutade inte att bedja i och med att hans jordeliv upphörde. Han lever alltid för att mana gott för oss (Heb7:25) och bedjer för dem som tror på liv och frälsning. För oss bedjer han.

Den störste förebedjaren av alla lärde oss också att bedja. Och hur vi skulle bedja. Bönen nedanför är inte tänkt att bara läsas utan att b e d j a s med hjärtat.  Det får bli dagens bön och den blir enligt den äldre versionen.

Hoppas du får en riktigt bra dag!

Magdalena

Fader Vår, som är i himmelen

Helgat varde ditt namn

Tillkomme ditt rike

Ske din vilja

Såsom i himmelen

Så ock på jorden

Vårt dagliga bröd

Giv oss idag

Och förlåt oss våra skulder

Såsom och vi förlåta

Dem oss skyldiga äro

Inled oss icke i frestelse

Utan fräls oss ifrån ondo

Ty riket är ditt

Och makten

Och härligheten

I evighet.

Amen.

Vad lär vi oss av mötet? Gudstjänsten? Detta är fortsättningen av min lilla betraktelse serie kring Sykars brunn. De tidigare når du enklast genoma att scrolla ner. Du kan också klicka på länkarna Sykar1 och Sykar2 samt  Sykar3.

Berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn är inte bara en vacker story utan visar oss att mötet med den genomstrålande Kristus kan bli det livsavgörande ögonblick som för alltid förändrar våra liv. Samtalet vid Sykars brunn och som beskrivs i Johannes kapitel 4 finns nedtecknat för att vi kan lära oss något i våra egna liv. Idag år 2009.

Det är ett obeskrivligt vackert möte mellan Kristus och kvinnan från Samarien. Samtidigt är det en samstämd förening av det jordiska och det himmelska. Det är ett möte mellan vardagen och det eviga och inte minst mellan syndaren och frälsaren.

I mötet ryms både tro och tvivel vilket mynnar ut i ett samtal om livets grundvalar. I mötet ryms syndabekännelse, förlåtelse och förmedlande av tro.  Skam och skuld byts ut till en befriande glädje och allt blir ett underbart vittnesbörd för alla som befann sig omkring denna brunn.

I mötet möts kvinnans livsberättelse med Guds stora berättelse och frälsningsplan. Jag är helt säker på att kvinnan på sin ålders höst såg tillbaka på denna stund och insåg att det var ett för henne, livsavgörande ögonblick. Kanske avgjordes hennes evighet just den stunden, vid den brunnen?

På samma sätt kan vi idag möta Jesus i våra andliga möten, i vår egen gudstjänst, i vår dagliga andakt eller vad vi än väljer att kalla det.  Vår gudstjänst eller vårt andliga möte behöver inte ske i en gudstjänstlokal utan kan lika gärna ske i vår kammare med den uppslagna bibeln och med våra knäppta händer.

Det viktiga är att mötet äger rum. Och Jesus var tydlig på vem som bjuder in till mötet. Det är du och det är jag. När vi gör det ska vi veta han kommer. Lika säkert som att han fanns vid brunnens kant i staden Sykar, lika säkert sitter han där med dig på din sängkant, i bilen eller i kyrkans grönmålade träbänk.

På samma sätt som för den samaritiska kvinnan väcks det en längtan och en törst i mötet med Kristus. En längtan efter renhet, frid, meningen med livet, ett sammanhang och syfte. Det första äkta och ärliga mötet leder till en törst efter fler möten.

Och, det är du och jag som bestämmer om mötet äger rum.

Nu ska jag till vävstugan och väva en stund. Jag blir förmodligen ensam så jag ska reflektera över vad Jesus menade med tillbedjan och bön i ande och sanning. Han sade ju så till kvinnan där vid brunnen. Det kommer säkerligen något inlägg om detta inom kort….

Tills dess, ha det så bra!

Magdalena

Detta är fortsättningen på berättelsen om mötet vid Sykars brunn. Du hittar den i Johannes Evangelium kapitel 4. Du kan också läsa min tolkning som i princip utgörs av texterna från Levande Bibeln. Läs här och här.

Vad hade hänt om hon inte erkänt sina synder?

Jag kan inte låta bli att fundera på hur mötet hade utmynnat om hon inte erkänt sina synder, sin skuld och blottat sina hemligheter. Vad hade hänt då? Vad hade Jesus sagt?

Ärligt talat tycker jag det verkar som om Jesus testade henne. Han prövade om hon skulle berätta den oförvanskade sanningen utan vetskapen om att han ändå kände till allt? Han hade ju kunnat berätta vad han redan visste istället för att be henne hämta sin man. Eller hur?

Tänk om hon börjat skruva på sig och kommit med bortförklarande ursäkter? Eller kanske ljugit om att hennes man arbetade på fälten och var upptagen så att han inte kunde komma? Eller om hon försökt förmildra det faktum att hon levde som hon gjorde?

Men denna kvinna gör inte så utan hon berättade utan omsvep vad hon gjort och hur hon levde. Här tror jag vi kan stanna till och begrunda det som egentligen hände.

Nåden är en gåva från Gud

Vid vår ärliga bekännelse får vi något dyrbart. Jesus ger oss något för fritt och intet och som en gåva från Gud, nämligen förlåtelse.  Utan förebråelser, dömande om än kanske med en förmaning, får vi just denna dyrbara gåva.  Förlåtelse som i förlängningen innebär ett evigt liv i gemenskap med honom själv.

Det sker oss också i enlighet med vår tro. Kvinnan säger ju att hon väntar på Messias och att hon tror på att han är lösningen på allt. Kvinnan visste uppenbarligen vad skriften sagt om Messias. Hon visste att Messias var den som skulle fullgöra det hon borde ha gjort, och att han skulle bli hennes rättfärdighet.

Kvinnan förstod att Messias skulle avvärja allt hennes elände för all evinnerlig tid och att hon nu fått den äkta trösten. Från sorg och ånger över det som är Gud emot, från det som är gudsfrånvänt i hennes liv, ser hon nu räddningen.

Våra möten med den uppståndne Kristus

Denna upplevelse och till synes obetydliga möte vid en helt vanlig brunn i Samarien, en helt vanlig dag blev ett livsavgörande ögonblick för denna kvinna.

Jag är helt övertygad om att vi kan ha samma möten med Jesus idag. När vi är helt öppna och ärliga inför Gud så får vi uppleva att frälsningen är av nåd. En Guds gåva är den.  Det är verkligen av nåd. Inte minst händelserna vid Sykars brunn visar oss detta.

När vi dessutom bekänner oss till och tror på Messias, som den uppståndne Kristus kommer vi att få uppleva att Han sitter där vid våra livs brunnskant. Han som är Messias. Den levande Gudens son.  

Av allt som är värt något, är det detta som är värt allra, allra mest.

Hoppas din dag blir bra och hoppas du tar dig tid för ett möte vid ditt livs brunnskant!

Magdalena

Nu fortsätter berättelsen om samtalet vid Sykars brunn. Den inledande berättelsen kan du läsa här och vi tar vid precis när den främmande mannen vid brunnen inleder ett samtal med kvinnan.

- Om du bara visste vilken underbar gåva Gud har i beredskap åt dig, och om du anade vem jag är, skulle du istället be mig om det vatten som leder till liv, sade den främmande mannen.

- Men du har ju varken rep eller hink, sa hon, och det här är en mycket djup brunn. Varifrån ska du få det vattnet?  Du är väl inte större än vår förfader Jakob. Kan du ge mig bättre vatten än de som han och hans söner tyckte så mycket om?

- De som dricker av det vattnet blir snart törstiga igen, svarade mannen och gjorde en svepande gest mot brunnen.

Han fortsatte:

- Men det vatten jag ger dig, blir en ständig källa som springer fram inom dem och som alltid flödar med evigt liv.

- Herre, sa kvinnan. Ge mig lite av det vattnet. Sedan behöver jag aldrig vara törstig mer och gå den långa vägen hit ut varje dag.

- Gå och hämta din man, sa mannen till henne.

- Men jag är ju inte gift, svarade kvinnan förtvivlat och väl medveten om sin skam och sina synder.

- Alldeles riktigt, sa mannen. Du har haft fem män, och du är inte heller gift med den man som du bor ihop med nu. Du kunde inte sagt ett sannare ord.

- Herre, sa kvinnan andäktigt. Du måste vara en profet!

Sedan fortsatte hon lite sorgset:

- Säg mig hur kommer det sig att ni judar påstår att Jerusalem är den enda plats där man ska fira gudstjänst, medan vi samarier menar att det ska ske här på det berg där våra förfäder firade sina gudstjänster?

Mannen förklarade:

-Den tid kommer när människor inte längre behöver diskutera om de ska be till Fadern här på detta berg eller i Jerusalem. Det är inte var man ber som är det viktiga, utan hur man ber. Frågan är om vår bön är andlig och äkta? För Gud är Ande. Det är så Gud vill att vi ska be.

Mannen gjorde en kort paus och tog emot vattnet som kvinnan räckte honom. Sedan fortsatte han:

- Men ni samarier vet så lite om honom, ni vet inte hur ni ska be, men vi judar känner honom väl, för frälsningen kommer till världen genom judarna.

Kvinnan svarade honom:

- Ja, jag vet att Messias ska komma en gång, den som de kallar Kristus, och när han kommer ska han förklara alltsammans för oss.

- Då sa Jesus till henne: Det är jag som är Messias.

Kvinnan insåg med ens att hon mött Messias. Frälsaren. Han som skulle komma. Förstummad och förundrad på samma gång släppte hon kruset till marken och började springa tillbaka till staden. Hon drabbades av en vilja att berätta för allt och alla om vad hon varit med om och vad som hänt.  Hon snubblade och föll men reste sig och fortsatte att springa.

Det finns ögonblick i våra liv som kan komma att bli livsavgörande. Mitt i ett skeende kanske vi inte ser det, inte förstår det även om vi anar det. I efterhand kan vi dock ofta se och förstå att vissa stunder, vissa beslut och vissa avgöranden kan komma att förändra allt för alltid.

Mer om mötet mellan Kristus och kvinnan vid Sykars brunn imorgon. Och mer om livsavgörande ögonblick.

Trevlig kväll!

Magdalena