Min Bönebok
Johannes av Damaskus, en av våra kyrkofäder, beskriver bönen som själens upplyftande till Gud. Bönen springer fram ur våra ödmjuka hjärtan och mynnar ut i ett möte mellan Gud och människa. Själva orden inspireras av den helige Andes enträgna viskande i vårt inre. Bönen är därmed både Guds och människans handling.
Gud kallar ständigt människor till sig. Även det mest vilsna barn är efterlängtat och Gud upphör aldrig att kalla oss till bönens hemliga möte. Bönens väg är i själva verket utstakad av Gud själv och är en kärlekshandling till oss.
I den svala kvällsvinden hörde de första människorna Herren Gud komma vandrande i trädgården. Av skam och rodnad över sina synder gömde de sig medan de hörde Guds smärtfyllda rop den kvällen;
Var är du? Vad har du gjort?
Dessa ord ekade genom universums pelarhallar och bland stjärnornas himlavalv genom flera tusen år. Först årtusenden senare kom svaret från den Enfödde som kommit till världen;
Se, här är jag…jag har kommit Gud för att göra Din vilja.
Syndoffer och brännoffer gladde inte den Gud, vars vilja och längtan var att leva i närhet till sin skapelse. Herren sände därför sin Enfödde Son för att bära fram det offer som för alltid skulle sona världens synd.
Kristus återställde människans möjlighet att umgås med sin Skapare och Gud. Likt Adam vandrade med Herren i lustgården, blev det nu åter möjligt att vandra med Gud i Hans himmelska förgårdar. Hur? Genom bönen.
Bönen är att möta Gud
Jesus Kristus, inte bara ber för oss utan lärde oss även hur vi ska be. Denne vår Frälsare kan komma att begära att vi söker, därför att Han själv är vägen. Vi kan också bli tvungna att bulta, för Han är själv dörren som öppnas för oss. Med andra ord är vårt svar på Guds kärlekshandling att vi måste vilja be.
Det finns en existentiell törst efter Gud i hjärtat hos människan. Herren själv sade ju Han skulle lägga sina lagar i våra hjärtan och inrista dem i våra sinnen. I bönen till Kristus och i relationen med Gud mättas denna törst.
Men det förunderliga är att på samma gång som hjärtat mättas, så blir det även hungrigt på mer beröring av Gud. Det blir en längtan att tillslut verkligen skåda denna gudomliga kärlekskälla, den källa ifrån vilket allt liv utgår.
(1 Mos 3:9, 13, Hebr 10:7, 15 och Matt 7:7-11, 13-14)
