Magdalenas Blogg

Igår lyckades jag få tag på Svenska Bönboken som är utgiven 1933. Har jag lite tur kommer den med posten redan nästa vecka. Jag har handlat från detta Bokantikvariat tidigare och de har varit snabba.

Jag hittade också några böcker till från en pastor inom Missionsförbundet som var verksam på 30-talet och framåt. Hans tro lyser som en fackla i mörkret och även om hans språk är en smula ålderdomligt så hittar jag inspiration i hans böcker.

Många gånger citerar han sånger som jag aldrig hört men som förmodligen sjöngs under första delen av 1900-talet. Här kommer en av texterna:

Din spira, Jesus sträckes ut

Så långt, som dagen hinner

Ditt rike står till tidens slut,

Det står , då allt försvinner.

Ditt namn bekänns med himmelskt mod,

Och för ditt kors, din segerstod,

Nedfalla folk och kungar.

En annan text tillägnar jag en särskild person som just nu behöver tröst, kärlek, ljus och hopp. Denna vän har en förkärlek till dikter och skriver en del själv. Hon finns i mina böner och kanske läser detta. Jag hoppas det.

Inför din fot, jag ödmjukt faller neder,

O Herre Jesus, du min frälsare.

Hjälp mig herre, jag av hjärtat beder

Och till ditt barn, i nåd och kärlek se

Du ser mitt liv, du räknat mina tårar,

Din röst har åter, kallat mig vid namn

Du känner nogsamt, vad mitt hjärta sårar,

Och hela dessa sår, uti din famn.

Styrk mig, att jag ej sviktar uti striden

Styrk mig, att heligt hålla ditt förbund,

Dig älska troget, överallt i tiden

På dig förtrösta, i min sista stund.

Hoppas du får en bra dag. För egen del blir det hockeyträning och en stadstur för att köpa skor till yngsta sonen. Jag har en medveten kille i yngre tonåren där det inte duger vad som helst.Så vi får väl se hur det blir…

/Magdalena

Just nu har jag några verkligt viktiga böneämnen vilket gör att jag sökt mig till vad som står om bön i bibeln. Särskilt vad Jesus undervisade oss om.

Vad Jesus säger till oss är att när vi ber till vår himmelske Fader får vi räkna med att han har både makt och vilja att ge oss det goda vi ber honom om. Luther sa ofta att vi skulle lära oss att sätta vår tro och tillit på Gud.

Vad Jesus egentligen säger är också att när vi ber, ska vi ta Gud för den han är. Den sannfärdige vars löften står fast. Orubbligt fast. Inte ett av dem faller.

Därför ska vi be i tro och med förtröstan. Svar kommer på varenda liten bön som kommer från ett uppriktigt hjärta och som bärs fram i Jesu namn.

Jag hittade några böner från Den Svenska Bönboken, förmodligen utgiven någon gång i början av 1900talet. Här följer bön 672 . Den är något omarbetad av undertecknad då vissa ordval och uttryck kändes alltför “gammelmodiga”.

Låt oss b e d j a denna bön idag. Med hjärtats innerliga närvaro. Med eftertanke och ord för ord. Bed med mig.

Herre Jesus, ditt rike överträffar allt. 

Världen reser ett motstånd mot ditt rike,

stundom under vackra ord och fagert sken.

Men din spira behåller segern.

Fräls oss o Herre, låt ditt rike komma

och upprätta kärlekens herradöme.

Lär oss att urskilja gott från ont.

Skilj snart det goda från det onda.

Var nu, ärans konung, ensam stor och ensam segerrik.

Giv dig mer och mer tillkänna för oss,

 du vår själaro, vår salighet, vår eviga glädje.

Amen.

Del 1 i denna tolkning av Markus 6:9-13 och Lukas 11:1-4 finner du här.

Mästaren betraktade lärjungarna, som hade satt sig ned på marken framför honom, innan han tog till orda. Han talade sakta och med eftertryck för att de verkligen skulle lyssna:

- Bön är mer än att frambära tankar eller att bara upprepa en massa tomma ord. Ni blir inte bönhörda för att ni använder många och vackra ord. Därför ska ni hellre be enkla böner och allra viktigast är att ni ber innerligt och med hjärtat.

Lärjungarna satt och lyssnade andäktigt. Då Mästaren gjorde en paus gick flera av männens tankar till de skriftlärde som ofta bad högt och älskade att visa upp sig. Till och med i deras böner framgick det hur nöjda de var med sig själva och sina goda gärningar.

Mästaren log mot männen som om han förstod vad de tänkte. Han fortsatte:

- Att ge, att fasta och att bedja utan att dra till sig uppmärksamhet är en god sak. Vad ni än gör, gör inte som hycklarna som älskar offentligheten i synagogor och gathörn. Er Gud, som vet vad ni behöver redan innan ni ber, ser och hör vilka böner som ni beder i det fördolda.

En av lärjungarna reste sig upp och utbrast:

- Herre, jag förstår det du just har sagt. Vi ska be enkelt men förtröstansfullt. Vi ska komma som ett barn till världens bästa Far. Vi ska också tro och veta att Gud älskar oss. Men hur vet vi att Gud vill ge oss det vi beder om?

Här slutar jag min tolkning och min berättelse och skriver vidare med mina egna ord. Frågan om, hur vi kan veta att Gud verkligen vill ge oss det vi ber om, tror jag är relevant för varje troende än idag.

Jesus gav lärjungarna berättelsen om den ovillige vännen. Han som hade gått och lagt sig och inte ville hjälpa sin granne. Men på grund av att grannen envisades, gav vännen upp och gav det som behövdes. Vad Jesus sade till lärjungarna, var att uthållighet till sist besegrar den mest ovillige vän, och att Gud inte hör till de ovilliga.

När Jesus talat om hur de i n t e skulle be så övergick han till att undervisa om hur de skulle be. Han gav oss ett bönemönster som i och försig inte behöver följas till punkt och pricka, men mycket väl kan göra det också.

Bönen kallas ibland för bönernas bön eftersom det var Mästaren själv som lärde oss den. Vi talar om bönen Fader Vår.

Jag valde att göra en mer målande beskrivning av hur det kan ha gått till när Markus kapitel 6 och Lukas kapitel 11 utspelade sig. Inte minst i inlägget Så här ska du bedja del 1. Det behöver naturligtvis inte ha gått till riktigt på det viset men jag tror att min tolkning fortfarande är bibelenlig.

Själva huvudpoängen i dessa kapitel tror jag är att lärjungarna sett Jesus bedja vid ett par tillfällen, och att de med egna ögon såg vilken styrka och kraft han fick genom bönen.  De såg dessutom att Gud gav svar på hans böner och det borde nog ha gjort dem intresserade. Det var därför de bad:

Herre, l ä r oss att bedja.

Den uppmärksamme läsaren har redan noterat att jag använder ordet b e d j a flitigt i mina tre senaste inlägg. Det har varit medvetet från min sida. Jag tror att kärnan i Jesu budskap också var att böner ska b e d j a s, vilket för mig står i motsats till ett tanklöst upprepande.

Bön är därmed mer än att bara frambära tankar även om det är vackert, fint och välbehagligt i sig.  Bön är samtal och vid ett samtal är man inte ensam. Jo, man är ensam med Gud.

Bön är alltså hjärtats stilla åstundan (vad jag älskar det uttrycket) och sinnets förtroliga samtal med Gud.

Mina kära vänner, låt oss därför b e d j a precis som Mästaren själv lärde oss. Innerligt, enkelt och med hjärtats stilla närvaro. Det blir den äldre versionen också idag .

Fader Vår

Som är i himmelen

Helgat varde ditt namn

Tillkomme ditt rike

Ske din vilja

Såsom i himelen

Så och på jorden

Vårt dagliga bröd

Giv oss idag

Och förlåt oss våra synder

Såsom och vi förlåta

Dem oss skyldiga äro

Inled oss icke i frestelse

Utan fräls oss ifrån ondo

Ty riket är ditt

Och makten

Och härligheten

I evighet.

Amen.

Det var en stjärnklar natt och österlandets stjärnor blickade ned på en ensam man som låg på sina knän i mörkret. En ensam bedjare låg på sitt ansikte och samtalade med sin himmelske fader. Hans viskande stämma var knappt hörbar och stundtals kunde man bara se hans läppar röra sig.

Som så många gånger förut hade bedjaren dragit sig undan i ensamhet och upp på höjderna där han kunde få vara ostörd med sin Gud. Hans böneliv var enträget och fyllt av levande, helig kraft. Bedjaren hade fått nyckeln till den osynliga världen och han bad alltid i ande och sanning.

Där uppe på höjden, fortfarande på knä inför sin Gud, hämtade den bedjande mannen ljus, ledninng och kraft från den himmelska världen genom sin bön. Outtröttligt och fullständigt uppmärksam på att Guds portar stod vidöppna för honom.

I själva verket var denne ensamme bedjare mästare i bönens värld. Ingen hade tidigare varit i stånd att bedja på ett sådant sätt som honom. Ingen kunde tala och undervisa om bön som honom. Ingen kände bättre till bönens gyllene väg än vad han gjorde.

Mannen såg bönen som en förmån och en gåva. Vägen till nådens tron och Guds fadershjärta var ständigt öppen för honom och denna väg kunde han inte nog värdesätta.

Vid den klara morgonens gryende ljus reste sig sakta mannen upp. Hans ansikte var fortfarande vänt mot himlen och hans viskande stämma hördes fortfarande emedan han avslutade nattens bön.

De halvt sovande männen väcktes när bedjaren närmade sig. De kisade honom när han närmade sig dem med fasta och bestämda steg. Männen vaknade med ens till och ställde sig hastigt upp. De brydde sig inte om att skaka dammet ur sina kläder utan stirrade på mannen som närmade sig.

- Det har hänt igen, mumlade en av männen.

- Titta på hans ansikte, viskade en annan. Han strålar av ljus.

-Vad är det som händer när han går för att be? undrade någon. Hur gör han?

-Vi måste fråga, sa flera av männen medan de fortfarande inte kunde slita blicken från bedjarens ansikte.

En av männen harklade sig som om han tänkte börja tala. Återigen kom han av sig då han såg bedjarens strålande ansike. Det tycktes som om de gudomliga krafter mannen hade inom sig, bröt fram i en mäktig strålglans när han kom tillbaka från sina bönestunder.

Till och med hans kläder tycktes bli bländande vita, ja så vita att ingen på jorden kunde göra dem vitare. Driven av en längtan att få lära sig be som bedjaren harklade mannen sig igen och tog till orda.

- Herre, lär oss att bedja. Du minns ju Johannes som lärde oss att be. Lär oss också du så att vi kan be på samma sätt som du!

Det blev helt tyst och allas ögon var vända mot bedjaren. Mannen mötte deras förväntansfulla blickar coh tänkte att detta var en bra sak. De hade förstått att det vilade en särskild kraft över honom när han bad. Det förstod också att denna kraft på något sätt stod i förbindelse med hans bönegemenskap med Gud.

-Ni vill bli invigda i bönens hemlighet och ni vill lära er att bedja. Det är gott och jag ska lära er det precis som Johannes lärde sina lärjungar. Men jag ska göra ytterligare en sak för er. Jag ska även lära er hur man inte ska bedja.

Männen lyste nu av iver då de insåg att de skulle få undvisning om bönens kraft och hemlighet. De hade hört bedjaren be otaliga gånger och de hade aldrig hört någon träda fram inför Gud på samma sätt. Aldrig hade de sett någon få sådana bönesvar som han fick. De skulle lära sig att bedja av den främste av alla. Mästaren själv.

Jag läste nu på morgonen om en dansk konfirmandpräst som frågat sina konfirmander vid vilket tillfälle de tyckte Jesus var som störst? Alltså när han gjort som störst intryck på dem och vad han då gjorde.

De allra flesta hade svarat att Jesus var som störst på korset. Pinad och hånad av soldater och av folket. Han hade kunnat stiga ner från korset i vilken sekund som helst men valde smärtornas väg och att ta mänsklighetens synd för alla tider på sina axlar.

Jag hade nog spontant svarat på samma sätt tror jag. Jesus på korset är den största stunden, det största i hans jordiska levnadshistoria och då var han som störst.

Men jag fastnade också för vad några av konfirmanderna hade svarat nämligen att Jesus var som störst när han bad, i synnerhet för sina “fiender”.

Efter en stunds funderande insåg jag att jag skulle ha svarat som båda grupperna av konfirmander d v s att Jesus var som störst när han bad för hela mänskligheten på korset och i samband med korsfästelsen.

Inför sin tyngsta och svåraste stund gick Jesus till Getsemane för att bedja. Hur länge han blev där i bön vet vi inte men hans ande upplevde sådan spänning, nöd, ångest och kamp att en ängel var tvungen att komma för att styrka honom.

Gud såg sin son och han var den ende som i denna stund verkligen förstod Jesu kamp. Han sände då en ängel. Gud ansåg kanske att det var nödvändigt för att Jesus skulle orka möta vår synd, han som själv var vit som snö och fylld av  himmelens ljus.

Under den stunden i Getsemane pågick nog en strid och en kamp som ingen av oss kan förstå. Blodsvett trängde fram då mänsklig ångest pressade Jesu rena själ. När han sedan möttes av de fladdrande fackorna och sina bödlar och förrädare var han genom bönen stärkt och beredd att gå in i sin svåraste natt.

Nästa stora stund blir på korset och mitt i hans svåraste och djupaste stund då Jesus ser sina plågare. Han väljer smärtans och lidandets väg och han väljer att bedja. Orden har vi läst många gånger,

Fader förlåt dem ty de veta icke vad de göra.

Det slår mig också att Jesus fick bönesvar. Fadern förlät och lät utgjuta sin ande den första pingstdagen. Han lät sin frälsningsplan för världen fortgå och fullföljde sina löften om att återigen rädda sitt folk. Alla hans banemän kunde genom evangelium komma till tro och undantogs inte för sina synders skull.

Den störste förebedjaren genom alla tider, vår mästare, Jesus Kristus, slutade inte att bedja i och med att hans jordeliv upphörde. Han lever alltid för att mana gott för oss (Heb7:25) och bedjer för dem som tror på liv och frälsning. För oss bedjer han.

Den störste förebedjaren av alla lärde oss också att bedja. Och hur vi skulle bedja. Bönen nedanför är inte tänkt att bara läsas utan att b e d j a s med hjärtat.  Det får bli dagens bön och den blir enligt den äldre versionen.

Hoppas du får en riktigt bra dag!

Magdalena

Fader Vår, som är i himmelen

Helgat varde ditt namn

Tillkomme ditt rike

Ske din vilja

Såsom i himmelen

Så ock på jorden

Vårt dagliga bröd

Giv oss idag

Och förlåt oss våra skulder

Såsom och vi förlåta

Dem oss skyldiga äro

Inled oss icke i frestelse

Utan fräls oss ifrån ondo

Ty riket är ditt

Och makten

Och härligheten

I evighet.

Amen.

Jag läste idag en text av allas vår Lina Sandell som så väl knyter an till mitt tidigare inlägg idag. Du hittar det längre ner under rubriken “Jag lyfter mina ögon till bergen…”.

Detta är en text, eller egentligen en bön, skriven av Lina och som hon gett namnet, Blott din väg. Hon utgår ifrån Jesaja 42: 16 som beskriver hur Gud griper in i människornas liv. Mörkret framför oss blir till ljus och ojämn mark jämnas ut. Okänd stig blir trygg och säker. Gud överger aldrig.  

Läs den sakta och från ditt hjärta. Läs gärna Jesaja 42 och vers 16 innan, jag tyckte att det gav ytterligare en dimension. 

Lina Sandell fick ett ganska tufft liv men ändå håller hon fast vid sin Skapare och Gud. Likt psalmisten i Psalm 121 som vänder sin blick upp mot bergen och utbrister att Gud aldrig överger.

Blott din väg

Blott din väg, o Herre, ej min egen vill jag gå,
Om med rosor eller törnen, du densamma teckna må.
Ty på dina vägar, Herre, törnen slå i rosor ut,
Medan på de egna stigar, rosen törne bli till slut.

Blott din väg, om vågen svallar eller slumrar spegelklar,
ingen annan väg i världen, säkerhet och trygghet har.
Bär den över jordens höjder, eller djupt i dalens famn,
Må jag sluta till mitt öga, och blott sjunga om ditt namn.

Blott din väg i nattens dunkel, eller morgonväktens ljus,
Alla egna vägar leda bort ifrån min Faders hus.
Men din väg, hur brant och krokig, blir dock jämn och slät för mig,
När du vandrar vid min sida, och jag håller mig till dig.

Blott din väg, om jag ock stundom, ej kan se den såsom din
Och i hjärtats ångest ropar: “Varför blev den vägen min?”
Hur jag klagar, hur jag kvider, att den till fördärvet bär,
Håll mig kvar ändå, o Herre, ty din väg den rätta är!

Håll mig kvar, hur än jag ängslas, strider mot och viker av
Än åt höger, än åt vänster - led mig med din käpp och stav,
Tills du fört mig över Jordan med din makt och starka hand,
Att ock jag må resa vården, där på löftets sköna strand.

Hellre högsta nöd och smärta, på den väg du valt åt mig
Än den högsta fröjd och ära, på en egen, självald stig!
Hellre fattigdom och sjukdom, lidanden av alla slag
På din väg, än ostörd lycka, utom den en enda dag!

Blott din väg, om jag ock icke, nästa steg för mig kan se;
Du de blinda lovat leda, och vad mer behöva de?
Underliga, ljuva trygghet, hur mitt lif gestaltar sig:
Gud har skickat ock det minsta, som därunder möter mig!

Blott ditt namn i allt blir helgat och din goda vilja sker,
Och ditt rike till oss kommer, och går fram i kraft allt mer,
Må du välja tid och medel, må du välja väg och sätt,
Segersången skall dock bliva: Herre Gud, din väg var rätt!

…varifrån ska min hjälp komma?

Min hjälp kommer från Herren

som har skapat himmel och jord.

.

Inte skall Han låta din fot vackla,

inte slumrar Han som bevarar dig.

Nej, Han som bevarar Israel,

Han sover inte. Herren bevarar dig,

Herren är ditt skydd på din högra sida.

.

Solen skall inte skada dig om dagen

och inte månen om natten.

Herren skall bevara dig från allt ont,

Han skall bevara din själ.

Herren skall bevara din utgång och din ingång

från nu till evig tid

.

Denna vallfartssång skrevs av en för oss okänd man eller kvinna. Orden med dess innehåll och betydelse måste dock ha legat nära Guds hjärta eftersom Han lät dessa löften få en plats i Psaltaren. Det står ju att Den Helige Ande vakat över tillkomsten av den heliga skrift….

Vi kan inte veta vilka problem den vallfärdande mannen eller kvinnan hade, den gången psalmen skrevs för flera tusen år sedan.

Kanske var det ont om mat? Sviktande hälsa under en lång och mödosam färd? Sorg över en nära anhörig som gått bort? Sjuka barn? Fiender som närmade sig?

Om författaren levt i norden under vår tidsålder kanske problemen varit snökaos, genomfrusna bilar och krånglande värmesystem i kombination med ihållande kyla, frustrerade tonåringar, dålig stämning på jobbet, nära anhöriga som är sjuka eller arbetslöshet och trängd ekonomi. Eller något annat av det som vi människor ofta måste hantera.

Livet beskrivs ju ofta lite poetiskt i form av en stig. Att leva livet kan då beskrivas som att vandra efter denna stig.

Vi vet alla att ibland är stigen bred, rak och har prydliga kanter. Ibland slingrar sig stigen fram genom ett landskap bestående av uppförsbackar och steniga dalar. Ibland kanske stigen ser ut som på bilden nedanför…

Just det. Man hittar den inte. Eller åtminstone så får man leta efter stigen. Man vet att den ska finnas där men den syns knappt för det är så igenvuxet. Och man måste hitta stigen eftersom man annars går vilse.

Kanske var det den sinnesstämning som författaren av Psalm 121 befann sig i när han skrev orden? Alltså, hans vandringsstig  kändes osynlig och igenvuxen. Han hittade inte riktigt stigen, problemen och bekymren hopade sig och Gud kändes avlägsen och långt borta. Det var tungt och besvärligt att ta sig fram.

Då, vände psalmisten sitt ansikte mot den himmel där han visste att hans Gud har sin tron, och frågade sin själ varifrån hans hjälp skulle komma.  Svaret på frågan var nedlagt i hans eget hjärta, genom ord och löften som var formulerade av Honom själv, av Honom som ensam skapat himmel och jord.

Det stora är att löftena i psalm 121 består och gäller för oss idag. Idag, för mig och dig, under året 2010. Gud är fast, hans ord består. Från nu och till evig tid.

Hur livet än ter sig så ska vi veta att vi är burna i Guds varma famn. Det kanske känns som en anstormning av problem ibland och det är just då som löftena visar sig gälla.

Det är stort att ha hittat meningen med livet och att ha försonats med sin Skapare och Gud. Det är också stort att fått del av den själens frid som denna värld inte kan ge.

Av egen erfarenhet kan jag säga att det är faktiskt så, den verkliga friden som består och som är något att ha, den är himmelsk. Det är den friden man känner, när man lärt sig att lyfta sina ögon mot bergen och när man inser varifrån ens hjälp kommer att komma…

Min hjälp kommer från Herren, som har skapat himmel och jord. Hoppas din också gör det. Bed gärna med mig.

Bön:

Min Gud, min Gud som bor i Himmelen

Helgat varde ditt Namn.

Jag bekänner mig till dig och tror på dina löften,

du är min Skapare och Gud

Du har sagt att du bevarar mig

och att Du ska vara mitt skydd.

På dessa löften litar jag, på dig min Gud förtröstar jag

Jag vet att du tar hand om mig.

Allt jag har, är och vill överlämnar jag till dig.

Led mig du Gud, visa mig din vilja och din väg.

I Jesu namn. Amen.

Föreställ dig att du får höra talas om att Gud brukar stiga ner från himmelen och att han uppebarar sig på en geografisk plats någonstans i världen. Det finns alltså en plats där människor ständigt kan möta Guds härlighet och Hans heliga närvaro.

Låt oss fortsättningsvis kalla denna geografiska plats för Tempelplatsen. Bara för att kalla den någonting.

Dina grannar, dina vänner, ja alla du känner pratar om det. Människor från alla jordens platser och världens hörn vallfärdar dit. Och de kommer tillbaka helt förvandlade.

Massmedia förstår storheten i det skeende som utspelar sig på denna heliga plats och skriver kontinuerligt. Tv och Radio sänder från Tempelplatsen. Resebolagen reagerade snabbt och börjar att arrangera retreats och pilgrimsresor till den heliga plats där Gud uppenbarar sig.

Prästerna talar om sina möten med Gud vid Tempelplatsen under söndagsförmiddagarna. Möten i landets alla bönhus fylls av sång och vittnesbörd från alla som mött Gud.

Handen på hjärtat. Skulle du boka en resa och besöka Tempelplatsen?

Jag skulle göra det. Tveklöst. Jag skulle förmodligen vara en av de första och jag skulle åka dit årligen och återkommande under resten av mitt liv. Jag skulle dessutom ta med mig alla mina närmaste.

Nu är det ju så, som vi alla vet, på det viset att vi inte behöver åka någonstans för att möta Gud. Gud arbetar inte längre på det sättet. Det finns ingen Tempelplats där Gud uppenbarar sig på ett särskilt sätt.

I Nya Testamentet läser vi nämligen att Gud inte längre låter sig mötas på en bestämd georgrafisk plats även om det faktiskt var möjligt en gång i tiden.

Under Gamla Testamentets tid kunde man faktiskt säga att Herren är i sitt heliga tempel. Jag tänker då på Uppenbarelsetältet under Israels vandring genom öknen där vi läser att Guds härlighet ocn närvaro vilade.

Och han, Jesus, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestäts högra sida i höjden. Heb 1:3

Guds sätt att uppenbara sin härlighet idag år 2010 har skett på samma sätt i ungefär 1 968 år (om vi räknar med att Jesus var 42 år vid sin uppståndelse).

Jesus Kristus är utstrålningen av Guds härlighet. Jesus är också Guds avbild enligt Guds Ord. Samma bibel säger att Jesus är vägen, sanningen och livet och att ingen kommer till Fadern utom genom Honom.

I Sonen finns all den frid, den styrka, den harmoni, mening och det innehåll som människor genom alla tider sökt. Genom Sonen kan vi möta Guds heliga närvaro och hans härlighet. Idag år 2010.

Det mötet kan ske närsomhelst och varsomhelst. Det kan ske i hemmet, i kyrkan, i bilen, under en retreat och en pilgrimsresa. Platsen är inte längre viktig men det är däremot en annan sak.

Det är viktigt att jag och du vill att möta Gud och känna hans närvaro. Gud har alltid ansett att vår egen vilja har varit viktig. Vi måste vilja.

Jag ska börja med att “skicka med” böner då och då med början idag. Läs gärna bönen längst ner med mig. Om du vill…

Magdalena

Bön

Käre Himmelske Fader, min Gud som är i Himmelen, 

I all min mänsklighet kommer jag så lätt på avstånd ifrån dig. och mina ögon vänds bort från det andliga. Förlåt mig och rena mig i kraft av Jesu blod. Helig Ande, hjälp mig att leva nära Jesus, nära korsets kraft och i Guds heliga närvaro.

Jesus Kristus, du är den levande Gudens son och jag bekänner dig som min Herre, Mästare och Frälsare. Visa mig mästare din väg. Välsigna mig Gud, låt din hand leda mig och befria från det onda.

I Jesu Namn.

Amen.

Sitter och läser dagens Expressen som ägnar en helsida åt att skriva om hovet och våra nordiska kungligheter. Rubriken lyder:

Så klarar du dig kungligt. Underrubriken upplyser oss om att ett helt nytt liv vid hovet väntar Daniel Westling.

Jaha. Det hade man ju kunnar räkna ut. Han gör det bra, denna grabb från Ockelbo.

I samma artikel citeras Norges drottning Sonja med anledning av MetteMarits inträde i den norska kungafamiljen. I princip ger drottning Sonja Daniel Westling rådet att vara sig själv och att finna tryggheten. I en bisats använder hon ett uttryck som jag fastnade för. Hon ger rådet att man, eller i detta fall Daniel Westling, inte ska låta sig “kastas ur sadeln”.

Låt dig inte “kastas ur sadeln”.

Jag vet inte hur det är med dig men när jag läser det uttrycket såg jag plötsligt framför mig en ryttare som rider rodeo på en häst. Hästen frustar och kämpar för att bli av med bördan på ryggen medan ryttaren kämpar för att hålla sig kvar.

Jag kan inte skryta med att vara en van ryttare då jag ridit tre gånger under mitt drygt 40 åriga liv. Samtliga ridturer har jag genomfört med en skräckblandad förtjusning. Det inkluderar den gången jag red på Skansen.

Min mamma betalade en slant för att jag skulle få rida och när det var min tur visade det sig att det inte var en häst utan en åsna. Jag red på åsnan. Minns inget mer än att jag tyckte det var otäckt.

När sedan en häst, något år senare, nafsade på mig i en ladugård under ett studiebesök under mellanstadiet, lovade jag mig själv en sak. Nämligen, det här med hästar är inget för mig.

Jag höll det löftet rätt bra tycker jag. Har aldrig ridit sedan dess och kommer förmodligen aldrig att göra det.

Men, uttrycket att “låta sig kastas ur sadeln” tilltalade mig. För oss människor gäller det rent generellt att det blir så mycket bättre om vi “klarar att hålla oss kvar i sadeln” om uttrycket får gälla hur vi lever våra liv.

Livet är inte alltid enkelt för oss så mänskliga människor och många gånger handlar det om att hålla oss kvar i sadeln.

För någon dag sedan skrev jag om Psalm 91 som ju utlovar beskydd för den som gjort Herren till sitt värn och för den som lever under den Allsmäktiges beskydd.

För mig är det otvivelaktigt och alltid så att Guds Ord och Hans löften alltid består.

Studera personerna i Bibeln och inte minst Israels folk under uttåget ur Egypten. Det är alltid så Gud har bett om enkla åtaganden från mänsklighetens sida men att människorna inte alltid klarat att uppfylla sin del. När sedan deras ogudaktiga beteende dragit till sig olycka har de i alla tider vänt sig till och ropat till Gud. Som i sin trofasthet alltid svarat på sitt folks böner.

Upplever vi tvivel när vi jämför oss och Ordet med verkligheten är det ALDRIG Gud som svikit. En närmare titt på situationer och våra liv kommer att visa oss att Gud alltid är trofast.

Åter till Psalm 91. Innebär det som står i denna psalm att vårt liv, hästen vi rider, aldrig trilskas och brottas med oss? Står det så? Är det så vi ska tolka och läsa den?

 Nej, denna psalm utlovar egentligen ingen dans på rosor och att allt i livet och för den kristne alltid ska gå som på räls. Alla människor kommer att möta svårigheter i varierande grad, vi kommer att känna ångest, rädsla och oro. Vi möter sjukdom, död och sorg.

MEN, och det här är ett jättestort MEN.

Skillnaden är att om jag gjort Herren till mitt värn så “kastas jag aldrig ur sadeln”. Den som bosatt sig mitt i den Högstes skydd och den som vilar i den Väldiges skugga. Han kommer att erfara Guds hjälp och frälsning.

Det är ett ord att lita på. Det har visat sig vara på det sättet. För mig och i mitt liv.

Guds väg, enligt Psalm 91, innebär att man sitter säkert i sadeln.

Magdalena

Ärliga samtal kring andliga ting och kyrkans liv fullkomligt älskar jag. Men inte debatterna där det handlar mer om att ha rätt och om att övertyga motståndaren om att de har fel. Enligt mitt sätt att se finns det allför mycket av den senare varan bland de kristna leden. Både i verkliga livet men också i massmedia och inte minst på internet.

Och ärligt talat? Vad vet vi? Vi är skapade människor med mänskliga små sinnen som har fått vissa fragment av kunskap från den Gud som ÄR. Det är nästintill förmätet att hävda att man med självklarhet har rätt.

Självklart deltar jag också i vissa diskussioner. Men, med min blogg vill jag inte peka finger och kritisera eller i all oändlighet hävda min egen åsikt. Inte heller vill jag ge mig in i dessa ändlösa kyrkliga debatter som aldrig tycks ta ett slut.

Nej, med mitt bloggande vill jag snarare väcka tankar och framförallt vill jag tala om det mitt hjärta är fullt av. Nämligen mitt möte med den så fullkomligt genomstrålande Kristus.

Jag tänker ofta på vandrarna som var på väg till byn Emmaus som låg en bra bit utanför Jerusalem.  Plötsligt slår Jesus följe med dem utan att de förstår och ser att det är han. Efter en stund frågar han Vad är det ni samtalar om? eller i den äldre översättningen Vad är det för tal som ni har er emellan?

Tänk om Jesus helt plötsligt gör oss sällskap när vi i alltmer ivriga ordalag diskuterar kvinnligt prästerskap, samkönade äktenskap, gudstjänstordningar eller någon annan djup teologisk fråga. Kommer Han efter att Han lyssnat på oss ett tag, ställa samma fråga som till Emmausvandrarna,  Vad är det för tal ni har er emellan?

I min värld har en kristen ett språkbruk, en ton och inställning som ligger i linje med de kristna värderingar vi finner i bibeln. Ett visst mått av ödmjukhet är dessutom klädsamt. Den mästare som vi följer var själv ödmjuk intill döden på korset. I alla sammanhang gäller regeln, som du vill att andra ska bemöta dig, så ska du också bemöta dem.

Jag välkomnar en ärlig dialog bland kristna bloggare (trots att det finns många riktigt bra bloggar) om vett och etikett på nätet och med dessa ord avslutar jag med ännu en dikt av Lina Sandell. Den heter Varför talar du inte om Jesus? 

Du talar om väder, du talar om vind,
Du talar om rosen på ungdomlig kind;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om solsken, du talar om regn,
Du talar om staten, dess lagar och hägn;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om konungar, furstar och allt,
Som har uppå jorden en härlig gestalt;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om vetenskap, konst och musik,
Men icke om Honom, som ensam gör rik;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om kyrkan, bekännelsen än,
Du talar om böcker och lärare; men
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar måhända om kristendom ock,
Men livet, ack, livet det fattas ju dock;
Dock talar du icke om Jesus?

O, har du fått tunga och talande röst,
Så tala om Israels glädje och tröst,
Ack, tala då troget om Jesus!

Han, Han är den sol, vilken aldrig går ner,
Som värme och ljus åt din ökenfärd ger;
Så blygs ej att vittna om Honom!

Han, Han är den konung, som mäktig i strid
Har grundat sitt rike i sanning och frid
Och givit dig arvsrätt i ljuset.

Han, Han är den vännen, som trofast och god
Har köpt dig från döden så dyrt med sitt blod;
Så gläds att få tala om Honom!

Han älskar dig evigt - Han sviker dig ej
I livet, i döden, i domen, o, nej!
Så tala, ack, tala om Jesus!