Magdalenas Blogg

Stannade till vid dagens bibelord som är hämtat från Psaltaren 119 och vers 133. I tider då den kristna läran och tron riskeras att urholkas och urvattnas tror jag det blir viktigt att dessa ord är varje kristens bön.

Överhuvudtaget tycker jag om att läsa Psaltaren. Där finns många sanna ord som är värda att reflektera över och många böner som är högaktuella idag.

När hjärtat ständigt ropar och själen viskar dessa ord, om och om igen. Då ger Gud sitt beskydd mot allt ont och leder mitt och ditt liv mot ett högre syfte och mål.

Led mina steg steg, som du lovat

Låt ingen ondska få makt över mig.

Befria mig från människors förtryck, så att jag kan följa dina befallningar. Låt ditt ansikte lysa över din tjänare, och lär mig dina stadgar. Tårar strömmar från mina ögon, för att man inte håller din lag, Rättfärdig är du, Herre, och rättvisa är dina lagar.

Med Psaltaren 119;133-137 önskar jag en fortsatt trevlig dag och kväll,

Magdalena

Varje gång jag åker över Härnösandsbron får jag en hisnande känsla. Det är knappt man kan titta ner utan att det känns i maggropen. Varje gång hinner jag tänka på vad som skulle hända om bron skulle rasa. När man är precis mitt på…..

En bro som byggs måste testas innan den kan invigas. Det lär gå till så att den utsätts för större tryck än vad man senare tillåter att den utsätts för. Bron testas, provas och provkörs för att se att den verkligen håller.

För att återkoppla till det som detta inlägg ska handla om, nåden och korset, så kan vi tala om en annan bro. På Golgata kulle, för flera tusen år sedan, upprättades just en sådan.

Den bron är lika verklig, lika påtaglig som vilken annan bro som helst. Vi ser den måhända inte, men är många som kan vittna om att den finns.

Den ena bropelaren finns på Golgata medan den andra finns i Paradiset. Den bro som raserades och stängdes på grund av synden, den byggdes nu upp och öppnades med hjälp av nåden.

Jag tror inte att något som hände på Golgata var en slump. Gud vakade över skeendet och allt blev som Han ville. Därmed fanns vid Jesu sida två rövare därför att Gud ville att de skulle vara där. Det är jag helt övertygad om. De båda rövarna skulle bli ett talande exempel för hela mänskligheten ända fram till vår tids dagar.

Den ene av de två rövarna tog del av frälsningen och vandrade sedan över den nådens bro som leder till Paradiset. Han var den förste i raden av syndare som gick den vägen. Gud lät provköra bron med hjälp av en av de grövsta brottslingarna under dåtidens Israel.

Och vet ni vad? Bron höll.

Ni minns orden, idag ska du vara med mig i Paradiset….

Vad säger oss då detta? Jo, att frälsningen är en gåva, given genom Jesus Kristus, av Gud till människan. Och den är av nåd.

Det säger oss också att Gud ser in i människans innersta. Han vet vad som utspelar sig i varje hjärtats rum och i våra tankar. Han känner vår vilja och våra intentioner. Han vet om skuld, sorg, ånger och förtvivlan. Det ingen annan ser eller märker, det vet Gud.

Gud känner också till mänsklighetens tillkortakommande. Gud vet att vi inte kan hålla oss till Mose lag, vi uppnår aldrig den helighet som krävs för att komma till det paradis dit rövaren fick komma.

Gud har också själv levt som människa. Han vet vad det innebär att ha det svårt. Han utsattes själv för tortyr och dödsångest. Han vet vad det är att bli trakasserad, hånad och misshandlad.Han vet vad som krävs för att kunna hålla ut ända intill slutet.

Gud känner till människans tillkortakommande och vet var gränsen för vår förmåga går. Och just därför ger Gud frälsningen av nåd.

Nåd. Alltså, förlåtelse vid uppriktig ånger, ja en absolut gränslös förlåtelse som på nytt öppnar den port som synden stänger till. Nåden ger oss bron och vägen till Paradiset.

Guds nåd är omätlig och omfattar alla människor men den är begränsad till denna tid. I evigheten erbjuds ingen frälsning och där finns inte längre någon nåd till syndernas förlåtelse.

Nu finns tid till frälsning och ännu finns ett hopp men en dag kommer ängelns ord i Uppenbarelseboken att uppfyllas…ingen mer tid skall givas. Det gäller därför att ta emot frälsningen medan det heter idag.

Samma sak gäller för oss alla. Vi vet inte vad morgondagen har i sitt sköte. Så, mitt råd till mig själv och alla andra är,

Om du har något oklart med Gud, gör det klart idag. 

Behöver du ändra inrikting i ditt liv, gör det idag.

Behöver du förlåta någon, förlåt honom eller henne idag.

Har din dagliga andakt och bönen hamnat i skymundan, 

Gör då en ändring, medan det heter idag.

Jag läste för ett tag sedan om en kvinna som berättade en sak som jag inte riktigt kunnat glömma. Kvinnan hade varit inne i en period där hon haft nöd över sitt liv och sina synder. Hon upplevde Gud som avlägsen och var förtvivlad över detta.  

Hon bad därför om syndernas förlåtelse, inte en gång utan upprepade gånger. Tiden gick och trots sin ånger hade hon svårt att tro och verkligen känna sig förlåten. En natt hade hon följande dröm.

Hon såg sig själv stå inför Guds tron på räkenskapens dag. Böcker blev uppslagna. På en sida såg hon sitt namn och sedan en lång lista bestående av de synder hon begått.

Längst ner på sidan fanns ett ett streck och under det strecket var alla hennes synder summerade till sitt antal. Summan var enorm. Skulden var räknad från hennes första dagar till hennes sista. Kvinnan hann bli förtvivlad och hann tänka;

- Hur ska jag kunna betala det här? Det går aldrig. Det är för mycket.

Medan hon fortfarande stirrade på skuldsumman, framsträcktes en hand, som såg ut som om den hade varit genomborrad.

Och ur såret i handen föll en droppe blod rakt ned på slutsumman under syndaregistret och utplånade den. Skulden syntes inte längre och synderna var utplånade.

Kanske kommer vi en dag till fullo förstå vilken kraft som var verksam den klara morgonen på Golgata kulle, för snart två tusen år sedan?

Under dessa timmar uppbådar djävulen alla helvetets och avgrundens makter till en sista och yttersta strid. Alla mörkrets makter var i rörelse och den andliga spänningen var säkerligen helt enorm.

Jesu hjärta pressas under trycket av världens synd, så till den grad att han för en stund känner sig övergiven av sin himmelska Fader.

Blodet rinner från hans sargade panna ned över hans feberbrända kinder och ur händernas och fötternas spiksår. Fiendehopen sorlar och överöser honom med smädelser.

De oerhörda krafter som var verksamma på Golgata, anar vi genom att lägga märke till vad som tilldrog sig i det yttre.

I det ögonblick Jesus dog blev det mörker över hela landet, förlåten i templet rämnade i två stycken, jorden skalv, klipporna rämnade, solen miste sitt sken, gravarna öppnades och många döda uppstod.

Samma kraft som fick himmel och jord att skaka i sina grundvalar, åstadkom den fallna mänsklighetens frälsning.

Korset och dess underbara kraft räckte till. Vad Mose lag inte kunde åstadkomma, det gjorde Gud, då han gav människosläktet ett frälsningens kors.

Precis som kvinnan drömde i sin dröm, utplånades vår syndaskuld. Den utraderades en gång för alla och löftet som gavs av Gud långt tidigare uppfylldes. Nämligen då Han säger att “…dina synder skall jag inte längre komma ihåg”.

Talet om korset framstår säkerligen som en dårskap för världen, men för oss som tror är det en Guds kraft till frälsning. Och vad kan vara större? Vad kan vara mer betydelsfullt? Och vad kan vara viktigare?

Golgata var platsen där man brukade korsfästa rövare och svåra förbrytare för att deras usla liv skulle bli ett varnande exempel för andra. En tidig förmiddag för ungefär 2000 år sedan fanns där åtminstone tre kors.

Det mittersta hade valts ut åt Jesus Kristus från Nasaret och vid hans sida hängde två rövare.

Jag tillhör dem som tror att Gud höll dygnen runt Jesu död och korsfästelse under uppsikt och att Han hade skeendet och hela förloppet helt i sin hand. Då människorna i sin enfald trodde att de skulle kunna göra slut på Jesus och hans lära, ingick händelserna i själva verket i Guds stora frälsningsplan.

Jesus på korset

Det var alltså inte någon slump att de två rövarna blev korsfästa samtidigt med Jesus. Inte heller var det en slump att de två rövarna hamnade på varsin sida med Jesus i mitten. Symboliken i detta skulle komma att ljuda genom historien ända fram till våra dagar.

Dessa rövares livsöden hade följts åt genom hela livet. De hade plundrat, rövat och kanske mördat ända fram till dess att de hamnade på Golgata, dödskalleplatsen. Men här skulle de skiljas åt för all evighet.

Korset i mitten blev en vägdelare och en skiljelinje precis som det varit genom flera tusen år och alltsedan dess.

.
Jag insåg först nyligen och på allvar att rövaren var den förste som fick erfara kraften av Jesu verk på Golgata. Han var den förste av miljoner och åter miljoner människor som genom årtusenden, om än bildligt talat, böjt sina knän invid Golgata kors.

.
Rövaren, denna  fördärvade människa, som varit orsak till andras olycka och sorg, var dömd till döden. Han var ett vrak och en människospillra, någon som människorna inte längre ansåg ha rätten till sitt eget liv. Men just på denna plats möter han Jesus, världens Frälsare.

.
Hur ser då mötet ut? Vad händer egentligen?

Helt klart är att för en rövare, vars liv var kantat och bestod av synd och brott, måste det ha varit enormt att möta en man som med sin blotta närvaro kastade ljus över ett helt syndaregister.

Medan den ene rövaren faller in i pöbelns rop och hån, insåg den andre rövaren, “vår” rövare,  sin synd. Vår rövare hade förmodligen ingen erfarenhet att be, men i sitt hjärta kände han behov av att på något sätt ge sig till känna.

.
Förmodligen hade han mycket svårt att tänka sig en hastig övergång från mörker till ljus, från den ondes våld till Guds makt. Men han insåg sin synd. I själva verket bekänner han sin synd inför Jesus och den andre rövaren.

.
- Är du inte ens rädd för Gud, du som fått samma straff? Vi har ju dömts med rätta, vi får vad vi förtjänat. Men Jesus har inte gjort något ont.

.
Det framstod för mig så tydligt och så klart att vår rövare var nära Jesus och nära Jesu kors medan den andre rövaren var väldigt långt ifrån. Vi talar inte om det fysiska avstånden mellan korsen på Dödskalleplatsen, utan om det avstånd de båda rövarna hade till Jesus rent själsligt och andligt.

Om vi fortsätter, när “vår” rövare har bekänt sina synder, vände han sig till Jesus och bad.

- Jesus, tänk på mig när du kommer till ditt rike.

.
Trots sin egen smärta och med all världens synd på sina axlar, såg och hörde Jesus rövarens hjärtas innerliga vädjan. Mannen fick då ett löfte eftersom Jesus insåg att alla kriterier för hans frälsning var uppfyllda.

Rövaren skulle komma till paradiset eftersom han insåg sin synd, han bekände Jesus som Guds son och slutligen, han åkallade det enda namn som ger syndernas förlåtelse (Apg 10:43).

.
Golgata var platsen som skulle bli ett exempel för andra, och så blev det också vid Guds ingripande i mänsklighetens syndfulla väg. Vid korset avgörs två rövares eviga liv för alltid. Den ene går till paradiset och den andre gör det inte.

Golgata - vägen till Paradiset

 
Det första paradiset, det som låg i Edens lustgård, hade genom människans fall upphört att existera. När det skedde, flyttade Gud paradiset till den eviga världen och gjorde det till en plats, dit de rättfärdigas andar kommer efter döden. Men det är en plats dit inget orent kan komma.

Det krävdes därför av rövaren att han bekände sin synd och bad om frälsning. Det krävs av oss att vi gör det samma.

Och när vi gör det ska vi veta att frälsningens kors och dess underbara kraft räcker till. Vid korset kan allt förändras och det som är mänskligt omöjligt, blir möjligt med Gud. 

Amen.

Mina reflektioner kring Jesus och korset tog en annan vinkling än vad jag trodde. Det kom främst att handla om Jesu sista ord på korset men också om det som hände och fanns vid sidan om. Mina första inlägg kommer därför att handla om platsen Golgata och om de två rövarna som fanns invid Jesu kors.

Golgata kulle - huvudskalleplatsen

Årtalet vet vi inte med exakthet och inte heller kan vi med exakthet säga var Golgata låg. Men så mycket säger historieberättarna, att Golgata var den plats i det historiska Jerusalem där Jesus Kristus från Nasaret mötte döden genom korsfästelse.

Golgata var på inget sätt en helig plats även om den idag känns helig för många kristna på grund det Jesus gjorde en gång. Det var snarare tvärtom då Golgata i dåtidens Jerusalem var en plats för de värsta förbrytarna och gärningsmännen.

Namnet Golgata betyder skalle och vissa historiker anser att det kan syfta på landskapets utformning. Golgata skulle isåfall kunnat vara beläget på en kulle eller en höjd men det är inget vi med säkerhet kan veta.

Var det än låg och hur det än såg ut, så var det till Golgata man släpade Jesus för att han, under så mycket skam och smälek som möjligt, skulle få möta döden.

Hans död hade föregåtts av en nattlig och ogiltig rättegång där Jesus stod anklagad utan försvar eller hjälp. Nu, på Golgata, skulle man äntligen göra slut på nasarén och hans lära. En gång för alla.

På Golgata fanns åtminstone tre kors. Det mittersta valdes ut till Jesus från Nasaret. Hans kors var väl synligt eftersom romarna trodde att den fasansfulla död som korsfästelsen innebar, hade en avskräckande effekt.

Vid den tredje timmen

Vid tredje timmen, under förmiddagen, fördes Jesus fram till den plats där han skulle möta döden. Folket hade samlats och betraktade skådespelet.

Hans mor och lärjungar stod på avstånd och grät av fasa. Säkerligen var det många av hans lärjungar som i sina hjärtan ropade att Gud skulle ingripa.

Allt fler människor skyndade till för att få se med egna ögon och stämningen blev alltmer hätsk och otäck.

Soldaterna spikade fast de stora spikarna i Jesu händer då korset låg på marken. Man valde medvetet att inte spika genom handlederna eftersom han då skulle ha dött mycket snart av blodförlust och benen i handleden skulle blivit krossade.

Man band ett rep kring handlederna för att avlasta trycket på handflatan. Allt för att säkerställa att döden blev svår och plågsam. Korsfästelsen innebar att den korsfäste tillslut kvävdes till döds.

Allt sker under att folkmassorna och bödlarna unisont ropar korsfäst, korsfäst, korsfäst…

Korset på Golgata blev vägen till paradiset

Korset på Golgata blev en bro, en brygga, som har sitt första brofäste i det historiska och forna Jerusalem. Det andra brofästet finns i det paradis dit inget orent kan komma.

Det var över den bron som rövaren vid Jesu sida gick, efter att ha åkallat det enda namn som kan frälsa. Namnet Jesus.

Mer om rövaren imorgon…

.

Talet om korset är en dårskap för världen,

men en Guds kraft till frälsning för oss som tror.

I Kor 1:18

.

Jag hörde för något år sedan en predikan av en gudsman som jag respekterar. Som slutord gav han ett råd och det var att vi skulle “stå nära Kristi kors”. Sedan fortsatte han; när det stormar runt omkring dig, gå ännu närmare korset. Så nära du kan.

Jag har många gånger funderat och reflekterat över vad han menade. Egentligen? Vad innebär det att stå nära Kristi kors? Vad har man gjort då? Vad har man förstått och vilka insikter har man vunnit när man gör det? Och hur håller man sig kvar där?

Jag tror att denna gudsman menade att man ska söka förstå och be den Helige Ande uppenbara den fulla innebörden av korsets symbolik. Så att frälsningens gärning blir levandegjord, personlig och verklig.

Närheten till korset innebär framför allt att man att man bejakar och låter sig beröras och att man till fullo förstår frälsningens kraft och villkor.

Vid korset blir nåden desto större. Det är verkligen av nåd och det är så stort när man inser det.

Närheten till Kristus, invid hans kors leder till en sann och förkrossande ödmjukhet inför den outsägligt djupa kärlek och nåd vi fått från Gud.

Om detta vill jag skriva och har därför lagt upp en ny kategori som heter Kristus och Korset och som du hittar i listen på höger sida.

Det blir mitt tal om korset men framför allt har mina studier syftat till att göra symbolen för smärta och skam, Kristi kors, levande och verkligt för mig.

Jag välkomnar alla som vill att följa med mig i mina funderingar och reflektioner.

Med det önskar jag en fortsatt trevlig dag,

Magdalena

När jag var liten brukade jag lyssna på Arthur Ericsson. Eller nja, snarare min mamma men man kunde ju inte undgå att höra. Arthur har sjungit och tolkat många vackra sånger och särskilt ett par av dessa minns jag särskilt. En av dem är Flyttfåglarna.

Han sjöng många gånger sakta och lite vemodigt, den gamle Arthur. Eftertänksamt och som om han smakade på orden. Jag köpte faktiskt en samlingscd för något år sedan med dessa gamla melodier.

Gamla sånger, böcker och böner tycks ha en sak gemensamt. Mycket handlar om himlen. Om att det finns en Guds tron, bortom vår tidräkning, vår tid och vårt rum. Framför allt framgår ofta den längtan som finns hos de troende, en längtan att möta evigheten och Frälsaren själv.

.

Av helig längtan hjärtat slår,

Min Jesus jag till mötes går.

Min själ skall se och smaka där

Hur ljuvlig du, o herre, är.

.

I många äldre texter återfinns ett himmelskt Jerusalem och en stad ovan molnen. Och ofta uppmanas vi  till att höra hur sångerna från denna stad, brusar likt en mäktig flod.

Ett viktigt budskap hos kristna i alla tider har varit, och är fortfarande, att det  finns ett hopp och att vi väntar på Jesus, som kommer tillbaka på skyarna, för att möta dem som tror.

Det är ju det som ger våra liv mening. Detta hopp ger samtidigt syftet med jordelivet och syftet människans existens. Ärligt talat, själv känner jag precis som Simon Petrus som utbrister; Herre, till vem skulle jag gå…? Det är ju du som har det eviga livets ord…!

Det kristna hoppet eller annorlunda uttryckt, syftet med våra liv är att det finns ett annat liv, en tillvaro efter döden som kallas evigheten. Det viktigaste budskapet är att Gud ville att människan skulle välja evigheten med honom och inte utan honom.

Jag väljer det som Flyttfåglarnas sista vers också avslutas med,  nämligen livet med Gud, i himlen, och jag väljer Guds eviga värld:

.

När sommarn mot hösten sig vänder
Då samlar sig flyttfåglars rad
De längtar till ljusare länder
Med vårliga grönskande blad 

En dag lyfter tusende vingar
För fjärran långmila färd
Och flyttfågelstrecket sig svingar
Mot syd, mot en varmare värld

De vet att när sommaren svalkas
Då närmar sig uppbrottets stund
De vet att när höststormen nalkas
Då väntar en varmare lund

Guds folk är som flyttfåglars skara
De väntar på uppbrottets stund
De väntar Guds sommar den klara
Där högt ovan världarnas rund

Det väntar en sommar där borta
Ett varmare skönare land
Ja, blott några vingeslag korta
Sen ser vi den soliga strand

En dag lyfter tusende vingar
För fjärran långmila färd
Och flyttfågelstrecket sig svingar
Mot himlen, Guds eviga värld

Kanske är det inte en slump att den andra tryckningen av den svenska bönboken kom år 1946. Andra världskriget var slut och vidderna av det som skett började sakta gå upp för mänskligheten. Det var en sorgens tid med tanke på alla som dött i koncentrationsläger eller i kriget.

Även om Sverige varit förhållandevis förskonat så var nog förhållandena nog så svåra ändå. Männen hade nyss återvänt från att ha legat i beredskap vid landets gränser och kvinnorna fick behövlig hjälp med hem och jordbruk. Jag vet inte hur det var med ransonering av livsmedel men det var säkerligen förhållandevis ganska svåra år.

Ett år efter krigsslutet ges den svenska bönboken ut i ny tryckning. Är det en slump? Eller kanske var det så att svenska folket nu vände sig till Gud i bön? Man hämtade läkedom, mod och kraft genom bönen och bibelläsningen.

Jag vill tro att det under efterkrigstiden bads flitigt i de svenska hemmen och att det var därför Den svenska bönboken trycktes på nytt. Följande bön finns på uppslaget som visar sidan 111. Morgonen den 25 februari.

Jag höjer min röst och ropar till Herren, och han svarar mig från sitt heliga berg. Låt oss idag bedja om Guds ords kraftiga verkan:

Herre Jesus, låt ingen dag gå utan att vi stilla upplåta ordets dörr och innesluta oss med dig i dess helgedom när vi  sitta vid dina fötter.

O min Frälsare, låt sedan under dagens timmar ditt ord förbliva i oss och fortsätta att ljuda i oss, så att det oavbrutet tröstar och uppbygger oss.

Ack, Herre, att det finge uträtta i oss allt, vartill du har sänt det. Låt det bliva den osynliga källan till helgelse över allt vårt umgänge och alla våra gärningar.

Tala, o Jesus och låt höra din röst och giv våra hjärtan liv.

Amen.

Godkväll!

Hoppas er helg har varit bra trots snöstormar och kyla. Själv har vi haft det lugnt och skönt. Det har dock inte blivit några långa promenader som det var tänkt eftersom det varit för kallt hela helgen. Kylan vill liksom inte ge med sig. Nu kan våren komma om ni frågar mig… 

Jag fortsätter att läsa ur Svenska Bönboken från 1939. Bönen för kvällen den 20 februari handlar om att finna ro för sin själ.

Jag fastnade för bönen om ro eftersom just ro står i motsats till så mycket i vår värld idag.  Och ändå är harmoni, frid och ro viktiga ingredienser för att den inre människan ska må bra.

Efter att ha levt utanför alla kristna sammanhang i många år står jag idag fast vid min bekännelse. Det är endast hos Gud som min själ finner ro och det är bara den frid som Jesus ger mig som verkligen består. Det är verkligen så…!

Jesus sade ju själv att den frid han ger går bortom denna mänskliga värld och allt vårt mänskliga förstånd. Inget kan vara mer sant. Det är endast Jesus Kristus som frälser. Ingen eller inget annat kan.

Inte prylar, karriär, pengar, välstajlade hem och fina bilar. Det ger tillfällig själslig lycka men inget beständigt. Det ger definitivt inte frid och ro utan snarare tvärtom.

Jag höjer min röst och ropar till Herren, och han svarar mig från sitt heliga berg. I bönboken följer därefter en bön om att få själens sanna ro. Bed den gärna med mig.

O Herre Jesus, du giver åt alla som villha av din ro. Förläna mig därför, kärleksrike Frälsare, att söka min ro i dig. Du är långt mer än all lycka, all skönhet, all ära, alla rikedomar, allt som är trösterikt och allt som det mänskliga sinnet kan förstå.

Du är vida mer än allt, som icke är du själv. O, att min själ hade vingar och att den kunde fara upp till dig. Men eftersom jag icke förmår detta, så räck din hand och drag mig upp ur all denna förgängelse och för mig närmare dig.

Kom Herre, kom. Du är min största och min enda fröjd.  Amen.

Idag kom böckerna jag beställt. Bland annat den svenska bönboken som är utgiven 1933 med en andra utgåva 1946. Jag har hunnit bläddra i den och blir alldeles tagen av texterna.

Boken är något sliten och nött (och det är jag glad över, det betyder att den nog är använd). Den är blå till färgen och på framsidan finns bara ett enkelt, förgyllt kors. När man öppnar första sidan, pärmen, har någon skrivit sitt namn med sirliga bokstäver.

Det står Gustaf Linder och årtalet 1946. Jag undrar vem han var eller är? Och varför släppte han boken ifrån sig?

Det verkar vara två sidor per dag alltså ett helt uppslag. Förmodligen är det tänkt att man ska kunna ha en morgon- och en kvällsbön.

Jag vet inte vad det är med dessa gamla böner, sånger och texter som tilltalar mig så mycket. Jag tror att det har att göra med att de är så fulla av respekt och vördnad och att det klingar så väl med mitt inre.  Kanske det ålderdomliga språket förstärker.

Ett tumgrepp gjorde att jag hamnade på den 4 september och på vad jag tror är tänkt att vara  kvällsbönen.

Av himlarna prisas dina under, o herre, och i de heligas fösamling din trofasthet. Låt oss tillbedja den Allra högste;

Du, osynlige Gud, du som skänker odödlighet, dig tillbedja vi. 

Du är det levande vattnet. Du är ljusets källa. Du är all nåds och sannings brunn.

Du, den fattiges vän och alla människors hjälpare, har genom din äskade Son stiftat frid och gemenskap med dig.

Vi tackar dig ödmjukt för att du ville giva oss livet som aldrig dör och att du ville förläna oss din sanna kännedom.

O att Herren Jesus måtte tala sitt ord i våra hjärtan, O att den helige Ande måtte förhärliga ditt stora namn genom oss.

Du tronar ovan allt herradöme och all väldighet och allt som nämnas kan från evighet till evighet.

Amen.

Sedan instrueras vi till bibelläsning och att ur skriften läsa Apg. 12:1-17, därefter till att bedja bönen Fader Vår.

Ära ske Herren, Ja Herren allena ske ära. Mäktig att göra långt mer änd vi mäkta begära. Härligt och stort är vad den Evige gjort. Honom vårt offer vi bära.

Slutorden på denna kvällsandaktens sida är ett utdrag ur Svensk Psalm 511:6.

/Magdalena