Herre med kraft ifrån höjden bekläd mig

Lina Sandell, denna begåvade kvinna, kom att drabbas av både sjukdom och död under hela sitt liv. Hennes pappa dog i en båtolycka medan hon fortfarande var ung. Hon själv och hennes syster hade en lungsjukdom och hennes barndom tillbringades därför under långa perioder i ”kammaren”.

Denna text tycker jag väldigt mycket om. Det vittnar om den tro som Lina hade.

Herre, med kraft ifrån höjden bekläd mig. Jag är så kraftlös och svag i mig själv. Låt mig ej gå dit du ej kan gå med mig, led mig till nådens och sanningens älv.


Stilla min törst med det levande vatten, varav ej världen det ringaste vet. Var mig en skinande eldstod om natten, var mig en molnstod när dagen är het.


Var mig ett värn emot synden och flärden, var mig ett fäste, där trygg jag kan bo. Låt mig ej söka min glädje i världen, låt mig ej söka i världen min ro.


Du är den flödande salighetsbrunnen, du är den levande källan för mig. Du är min glädje — av dig blev jag funnen. Allt jag behöver, det har jag i dig.

Bred dina vida vingar

Bred dina vida vingar är en av våra mest älskade läsarsånger. Skriven av Lina Sandell och här i orginalversionen som blivit något ändrad under åren. Lina skrev texten 1860.

Bred dina vida vingar, o Jesus, över mig,

och låt mig stilla vila i ve och väl hos dig.

Bliv du mitt allt i alla, min visdom och mitt råd,

och låt mig alla dagar få leva blott av nåd

 

Förlåt mig alla synder och mig rena i ditt blod

Giv mig ett heligt sinne, en vilja ny och god.

Tag i din vård och hägnad oss alla, stora, små,

och låt i frid oss åter till nattens vila gå.

Blott en dag

Som din dag är, så skall din kraft vara.  Dessa ord är skrivna av Lina Sandell. I första årgången av Korsblomman, 1866 (tryckt 1865) finner vi dessa ord:

Vid blicken på en kommande tid och alla de svårigheter den kan medföra frestas vi stundom att giva oss utöver. Då är det ofta icke så mycket tanken på varje särskild svårighet, som oroar oss, utan snarare hela denna massa av bekymmer, arbete, möda, eller lidande och frestelser, vilka vi i föreställningen se resa sig omkring oss.

”Huru skall jag komma igenom alla dessa svårigheter?” heter det då.  ”Huru skall jag bestå i alla dessa strider?” ”Huru härda ut i allt detta arbete?” Vi förgäta trösten av det ljuvliga löftet:  ”Som din dag är, så skall din kraft vara.”  Vi sörjer för morgondagen, innan morgondagen är kommen. Och likväl har Herren Jesus själv sagt: ”Det är nog att var dag haver sin egen plåga.” O huru dåraktigt att vilja tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommande tyngd! Vi skola icke hava mer än en dag, en timme, en stund i sänder att genomgå och för varje dag ny nåd, ny kraft, ny hjälp.

En dag, ett ögonblick i sänder,

vad tröst evad som kommer på!

Allt vilar uti Herrens händer,

vi skulle jag väl ängslas då?

Han, som har mer än modershjärta,

han giver ju åt varje dag

dess lilla del av fröjd och smärta,

av möda eller av behag.

Själv är han alla dagar nära

med nåd för varje särskild tid,

var dags bekymmer vill han bära

och hjälpa i var särskild strid.

Ty att sitt arma barn försvara,

den bördan har han lagt på sig.

Men, ”som din dag, din kraft skall vara”,

det löftet har han givit mig.

Lär mig då vila tyst och stilla

vid dina löften, Herre kär,

och ej din dyra tröst förspilla,

som du åt mig förvarat där!

Evad mig under året händer,

lär mig att taga av din hand

en dag, ett ögonblick i sänder,

till snart jag nått ditt goda land.

Mer än en moders hjärta

En av Lina Sandells mest kända och älskade texter. Ursprungligen lydde en textrad i första versen ”Han som har mer än moders hjärta” men efter påtryckningar från kritiker så byttes orden ut mot ”han som bär för mig en faders hjärta”.

Mer än ett moders hjärta….

Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på!

Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag, som barn, väl ängslas då?

Han som bär för mig en Faders hjärta, giver ju åt varje nyfödd dag

dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag.

 

Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd.

Varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både Kraft och Råd.

Att sin dyra egendom bevara, denna omsorg har han lagt på sig.

“Som din dag, så skall din kraft ock vara,” detta löfte gav han mig.

 

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla, blott vid dina löften, Herre kär,

ej min tro och ej den tröst förspilla, som i ordet mig förvarad är.

Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer, taga ur din trogna fadershand

blott en dag, ett ögonblick i sänder, tills jag nått det goda land.

 

Runebergs bön enligt Fader Vår

Johan Ludvig Runeberg räknas som Finlands nationalskald. Han var under sin levnadstid författare och poet och har skrivit ett antal psalmer. I skriften Samlade Arbeten som utgavs 1928 finner vi denna dikt.

Fader över fäder alla, Fader, som i himlen är

Hör oss, när vi dig åkalla, Såsom barn en fader kär,

Du all världens tröst och hamn, Helgat varde, Gud, ditt namn,

 

Konung, stor och utan like, låt av Din barmhärtighet

Till oss komma här Ditt rike, som förblir i evighet

Heligt liv och salig frid, härska låt för synd och strid.

 

Giv att vi vår lust ej skilja, från Din lust och glädje mer,

ske på jorden, Gud Din vilja, såsom den i himlen sker.

Kärare från dag till dag, blive oss Ditt välbehag.

 

Du som kan, när Dig behagar, sända rikdom och nöd,

Giv idag som andra dagar, oss vårt dageliga bröd

Bröd att kroppen leva må, bröd för själen likaså.

 

Giv att vi i frid få vandra, denna korta levnadsstråt

Såsom vi förlåta andra, våra skulder oss förlåt

Nåd låt gälla fullt förut, innan ytterst rätt krävs ut.

 

Världen söker oss bedraga, med sin sötma, konst och sed.

Oss, så bräckliga och svaga, ej i frestelse inled.

I all glädje med oss bliv, i all sorg förtröstan giv.

 

Mycken är vår brist dess värre, ingens ofärd dock du vill.

Fräls oss ifrån ondo, Herre, kom med nåd och hjälp oss till,

När oss trycker timlig nöd, när oss hotar evig död.

 

Ditt är riket, evigheten, skall Ditt väldes slut ej se

Makten äran härligheten, ensam Dig tillhöra de.

Lov och ära vare Dig, Gud vår Gud evinnerlig.

 

Ame,n ja det skall så hända, himmel kan förgås och jord.

Men Din nåd skall ej sig ända, evigt är Ditt löftes ord.

Herre oss din nåd bete, Amen, ja det skall så ske!

Jag kan inte räkna dem alla

Återigen en psalm skriven av Lina Sandell. I min mormors gamla slitna sångbok, Musik till Sions Toner, som är utgiven 1913 står det att den ska framföras ”förnöjsamt” och ”ej för fort”.

Förnöjsam? Reflekterar en stund och kommer fram till att det ordet, och vad det står för, har liksom gått ur tiden. Dagens livsstil bygger snarare på allt annat än förnöjsamhet utan snarare på en ständig jakt efter självförverkligande, lycka, pengar, bilar, sommarstugor och ett perfekt utseende. Känner mig nästan frestad att uppmana mina tonåringar till förnöjsamhet för att se vad som händer?

Jag uppfattar det som om Lina med denna psalm försöker säga att de många bevisen för Guds godhet finns och att vi behöver lyfta upp dem inför oss själva och Gud. I tacksamhet.

Jag kan icke räckna dem alla, de prov på Guds gohet jag rönt. Likt morgonens droppar de falla och glimma likt dessa så skönt. Jag kan icke räkna dem alla, de prov på Guds godhet jag rönt.

Likt stjärnornas glänsande skara. De hava ej namn eller tal. men stråla likt dessa så klara. Jämväl i den mörkaste dal. Likt stjärnornas glänsande skara, de hava ej namn eller tal.

Jag kan icke räkna dem alla, men ack må jag tacka dess mer. Guds kärleks bevis må jag kalla, de under av någ han beter. Jag kan icke räkna dem alla, Men ack må jag tacka dess mer.

O att den elden redan brunne

O att den elden är en sång med text från 1812 av Georg Fridrich Ficker som var kyrkoherde och psalmförfattare. Den översattes av Lina Sandell år 1861 till svenska och du hittar den i Sionstoner som utgavs 1889. Den är i grunden en bön om den heliga Anden, men med klara lovsångsinslag.

O, att den elden redan brunne, Som du, o Jesu, tända vill! O, att all världen även funne Den frid, som hör Guds rike till!

Visst glimmar re´n i mörka natten En liten gnista här och där, Visst är den stora frälsningsskatten För månget hjärta dyr och kär;

Men låt den elden spridas vida Och gör den skatten vida känd. I tron ditt löfte vi förbida, Att Anden bliver rikligt sänd.

Kom snart, o Jesu, till oss alla, Och värm oss med din kärleksglöd! Låt oss ej längre gå så kalla För egen och för andras nöd.

Låt nådens bud till alla föras, Giv åt ditt rikes framgång fart, Så att ditt lov dock måtte höras Från alla världens ändar snart.

Och stärk din eld i våra hjärtan, Bränn bort, bränn bort allt eget slagg; Men lindra även luttringssmärtan Med din hugsvalans ljuva dagg.

Låt alla egna nästen brinna, De usla brunnar torka ut Och alla egna stöd försvinna; Då blir du ensam Gud till slut.

Du, du är värdig, du allena Att ha all ära, lov och pris. Behåll oss alltid vid det ena, Att du är ensam god och vis!

Men dina svaga lemmar, Herre, Ack, låt dem icke söndra sig! De äro få, så mycket värre, Om de ej äro ett i dig.

De äro få, de äro svaga, Men håll dem med din starka hand, Lär dem att älska och fördraga, Knyt till, knyt till ditt kärleksband!

Smält allt vad åtskilt är tillsamman, Gör varmt vad nu är ljumt och kallt! Blås liv i svaga kärleksflamman, Och bliv du själv vårt allt i allt!

Hur ljuvligt det är att möta

Började gnola på en av mina favoritsånger vars text finns nedan. Jag vet faktiskt inte vem som skrivit den men Ulf Christiansson har gjort en fin tolkning av denna gamla sång.

Hur ljuvligt det är att möta på väg till Jerusalem en återlöst syskonskara när ensam man vandrar hem.

Det är som en fläkt ifrån ovan som Herren och oss sänder ner att stärka den trötte vandrarn som upp emot himlen ser.

Det finns ingen jordisk släktskap, det finns ej ett vänskapsband som binder hjärta till hjärta så fast uti främlingsland

som detta att äga gemensamt en Fader, en tro, ett hopp, att vara en andlig enhet som lemmar i Kristi kropp.

Det finns inga ord för glädjen som Andens gemenskap ger. En försmak den är av himlen där aldrig vi skiljas mer.

Som bröder och systrar i Herren vi möts för en liten tid. Vi räcker varandra handen och önskar varandra frid.

Och när vi den sista striden till seger har kämpat ut, då möter vi våra kära bland änglar hos Gud till slut.

Då talas ej mer om att skiljas, då är vi för alltid ett, och evigt vi bor hos Herren i hemmet han oss berett.

Tänk att vi en dag, på väg till det nya och himmelska Jerusalem, kommer att möta Lukas, läkaren och de andra lärjungarna. Vi kommer att träffa Maria, Jesu moder och alla Jesu bröder som bekände sig till Vägen. Moses, Lasarus, Jesaja, Jeremia och Kung David.

Men mest av allt vill jag sitta ned tillsammans med Maria. Du vet hon som sjönk ned vid Jesu fötter och bara lyssnade. Henne vill jag träffa.

Visa mig mästare min väg

Mötet med Gud kan ske närsomhelst och varsomhelst. Det kan ske i hemmet, i kyrkan, i bilen, under en retreat och en pilgrimsresa. Platsen är inte längre viktig men det är däremot en annan sak.

Det är viktigt att jag och du vill att möta Gud och känna hans närvaro. Gud har alltid ansett att vår egen vilja har varit viktig. Vi måste vilja.

Bön

Käre Himmelske Fader, min Gud som är i Himmelen, 

I all min mänsklighet kommer jag så lätt på avstånd ifrån dig. och mina ögon vänds bort från det andliga. Förlåt mig och rena mig i kraft av Jesu blod. Helig Ande, hjälp mig att leva nära Jesus, nära korsets kraft och i Guds heliga närvaro.

Jesus Kristus, du är den levande Gudens son och jag bekänner dig som min Herre, Mästare och Frälsare. Visa mig mästare din väg. Välsigna mig Gud, låt din hand leda mig och befria från det onda.

I Jesu Namn.

Amen.

Varifrån skall min hjälp komma?

Min hjälp kommer från Herren

som har skapat himmel och jord.

Inte skall Han låta din fot vackla,

inte slumrar Han som bevarar dig.

Nej, Han som bevarar Israel,

Han sover inte. Herren bevarar dig,

Herren är ditt skydd på din högra sida.

Solen skall inte skada dig om dagen

och inte månen om natten.

Herren skall bevara dig från allt ont,

Han skall bevara din själ.

Herren skall bevara din utgång och din ingång

från nu till evig tid

Denna vallfartssång skrevs av en för oss okänd man eller kvinna. Orden med dess innehåll och betydelse måste dock ha legat nära Guds hjärta eftersom Han lät dessa löften få en plats i Psaltaren. Det står ju att Den Helige Ande vakat över tillkomsten av den heliga skrift.

Vi kan inte veta vilka problem den vallfärdande mannen eller kvinnan hade, den gången psalmen skrevs för flera tusen år sedan.

Vi vet alla att ibland är stigen bred, rak och har prydliga kanter. Ibland slingrar sig stigen fram genom ett landskap bestående av uppförsbackar och steniga dalar. Det händer också ibland att man tappar bort stigen och får leta efter den.

Kanske var det den sinnesstämning som författaren av Psalm 121 befann sig i när han skrev orden? Alltså, hans vandringsstig  kändes osynlig och igenvuxen. Han hittade inte riktigt stigen, problemen och bekymren hopade sig och Gud kändes avlägsen och långt borta.

Det vi helt säkert vet är att psalmisten vände  sitt ansikte mot den himmel, där han visste att hans Gud har sin tron, och frågade sin själ varifrån hans hjälp skulle komma? Svaret ger han själv sekunden efterårt eftersom det var nedlagt i hans eget hjärta, genom ord och löften som var formulerade av den Gud som ensam skapat himmel och jord.

Det stora är att löftena i psalm 121 består och gäller för oss idag.  Gud är fast, hans ord består. Från nu och till evig tid.